Flashbacksverige

av Paulina Neuding

Åke Ortmark var Aktuellts inrikeschef när det bara fanns en tv-kanal i Sverige. När jag intervjuade honom för det här numret av Neo beskrev han det som att ”Det var jag som bestämde vad som hände i Sverige” – inte utan fog. Han talar om den unika period i svensk historia då varje svensk såg samma program samma kväll och delade samma erfarenhet. Alla såg Hyland. Alla såg Aktuellt.

Sådana gemensamma erfarenheter finns inte längre. Vi är fria att välja hur vi konsumerar nyheter, och då väljer man olika.

Men vi är splittrade på andra sätt. Konflikterna går djupare, och mediekonsumtionen öppnar för nya, alternativa gemenskaper.

Flashback hävdar att man har två miljoner läsare i veckan, med 800 000 registrerade användare och 20 000 nya inlägg varje dag. Avpixlat har 60 000 läsare om dagen. Ta det med en nypa salt, alla medier blåser upp sina siffror.

Vad vi vet är dock att allt fler söker sig till den del av nätets träskmarker där affärsidén, utöver rasismen och hatet, är att avslöja etablerade medier som hycklare och lögnare. Och att det är framgångsrikt; Avpixlat ser ut att vara lika stort som Sydsvenskan på nätet.

Etablerade journalister förfäras över jargongen på hatsajterna, särskilt när vi själva drabbas. Men vi ska ha klart för oss att misstron är ömsesidig.

Journalistkåren är (enligt SOM-institutet i Göteborg) den yrkesgrupp som svenskarna har lägst förtroende för. Enligt en liknande undersökning av Fastighetsbyrån hamnade journalist i botten tillsammans med mäklare och bilhandlare.

När jag googlade undersökningen leddes jag snart till Flashback och därifrån till högerextrema Fria Tider. Stor glädje över att fler inser att PK-medierna ljuger. Stort jubel.

Där finns andra, alternativa, gemenskaper. Och de blir allt större.

Artikeln publicerad i Neo #1–2014

Kommentera elwee


En kommentar

  1. elwee says: 2 april, 2014 kl. 14:51

    Efter att i många år ha läst de ”högerextrema hatsajterna” så undrar jag var man står åsiktsmässigt när man klistrar på detta epitet på nämnda sajter.

    Min åsikt är att man måste stå väldigt långt till vänster, faktiskt så långt att ett enda steg ytterligare åt vänster innebär avgrunden.
    De artiklar, krönikor och insändare som läggs ut på bloggarna hade i vilken del som helst av västvärlden setts som ganska naturliga åsiktsyttringar i pågående samhällsdiskussioner.

    Att man lyckas hitta enstaka kommentarer på ”hatsajterna” som kan ses som stötande eller extrema är nog inte så konstigt eftersom den omtalade, smala, åsiktskorridoren i landet gör många väldigt frustrerade.

    Nej, ”problemet” är att vänsteretablissemanget inte längre har kvar sitt åsiktsmonopol och de strider nu för livet, med alla till buds stående medel, för att försvara det som gett dem och deras kamrater så många fördelar.

    Svara