Krönika:
Europas själ
På tvärs med hela sin historia.
av Nils Lundgren
I maj är det EU-val. De europeiska folken är mer skeptiska än någonsin till att ge upp sina nationalstater och överlåta makten till Bysans Bryssel. EU-kommissionärerna brölar att det är dags för ett Europas förenta stater som talar med en röst. Våra etablerade politiker försöker ängsligt hålla med båda sidor. Men vad är egentligen Europa? Politiskt och kulturellt alltså, inte geografiskt.
Vid den nya tidens början var Europa uppsplittrat på cirka 200 mer eller mindre självständiga nationalstater, stadsstater och furstendömen. Den tidens supermakter var Kina, stormogulens Indien och det osmanska väldet. Kinas befolkning var dubbelt så stor som Europas.
I början av 1900-talet hade detta splittrade Europa tagit över hela världen ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt. England, som hade tre miljoner invånare år 1500, hade byggt upp det största imperium världen skådat. I det ingick hela Indien, Kina var närmast ett lydrike under Storbritannien och det osmanska väldet föll samman. En stor del av världen hade blivit europeiska kolonier och det redan mäktiga USA var ju ett europeiskt land, en brittisk koloni som frigjort sig.
I Bryssels tankevärld ter sig denna utveckling gåtfull. Varför blev det inte 1500-talets supermakter med deras väldiga resurser, centraliserade beslutsmakt och harmoniserade regelverk som utvecklade den nya tidens ekonomiska, tekniska och organisatoriska framsteg? Dessa bjässar som alla kunde tala med en röst i världen.
I skolan lärde vi oss att England blev ledande därför att engelsmännen uppfann ångmaskinen, spinning Jenny, aktiebolaget. Men frågan är ju varför just engelsmännen uppfann dem och inte kineserna, turkarna eller indierna. Och lika viktigt, varför hakade andra europeiska länder på den brittiska modellen, men inte de stora supermakterna? 
Den moderna forskningen i institutionell ekonomi ger ett tydligt svar på frågan varför Europa kom att erövra världen. Den ledande forskaren på området, Douglass North, som fick ekonomipriset 1993, sammanfattar svaret så här: ”Det var de dynamiska konsekvenserna av konkurrensen mellan fragmenterade politiska enheter som resulterade i en utpräglat kreativ miljö … Det var just frånvaron av en storskalig politisk och ekonomisk ordning som skapade den nödvändiga miljön för ekonomisk tillväxt och ytterst för mänsklig frihet.”
Stora politiska enheter med centraliserat beslutsfattande klarar normalt inte att förnya sig när ny teknik och nya organisationsformer bryter igenom. Stagnation och tillbakagång blir följden. (Kolonialväldena har till all lycka upplösts och står inte längre i vägen för Europas fortsatta utveckling genom institutionell konkurrens mellan demokratiska nationalstater.)
Det som nu händer i EU är att beslutsfattandet centraliseras och EU-ländernas lagstiftning och institutioner likriktas. EU håller på att avskaffa den ordning som har gjort Europa kreativt och framgångsrikt, den institutionella konkurrensen mellan självständiga nationalstater. Och låt oss inte glömma att Europas kulturella vagga är det antika Grekland och renässansens Norditalien. Europeisk kultur har vuxit fram under tre tusen år i stadsstater och andra små politiska enheter. Institutionell konkurrens mellan sådana är Europas själ.
Även om motsatsen sägs i högtidstalen, är det uppenbart att dagens EU-projekt är ett hot mot det Europa vi har anledning att känna oss stolta över. Och kanske till och med älska?
