Recension: Leandro Narloch
En roligare historia
I Latinamerika har man gjort hjältar av dem som förstört politiken, ruinerat ekonomin och förtryckt medborgarna.
av Erik Jennische
Hur kan Hugo Chávez och Salvador Allende skapa större engagemang i Latinamerika än Michelle Bachelet? Bachelet var president i Chile mellan 2006 och 2010, och representerade samma chilenska socialistparti som Salvador Allende. Hennes tid vid makten präglades av stabil ekonomisk och politisk utveckling. Chávez och Allendes år ledde däremot till politiskt och ekonomiskt kaos.
I Guia politicamente Incorreto da historia do Brasil och Guia politicamente incorreta da América Latina – två av den brasilianska bokbranschens största succéer de senaste åren – har journalisten Leandro Narloch bestämt sig för att strunta i förklaringarna. Han bryter i stället sönder ett antal latinamerikanska historiska myter och ikoner. Metoden fungerar ungefär som KBT. Det viktiga är att få undan problemen för att komma vidare, inte analysera dem.
I guiden om Brasilien är måltavlan historieskrivningen som lärs ut i skolorna. Som reflexmässigt gör offer till hjältar och vinnare till skurkar. Offren som porträtteras är indianer, slavar, paraguayaner och kommunister. Syftet är inte att förlåta förtryckarna utan visa att även offren var ansvariga för handlingar som inte bör beundras. 
Utgångspunkten för den andra boken är att latinamerikaner berättar sina länders historia på samma sätt. De beklagar sig över förtrycket av ursprungsbefolkningen, slaveriet och diktaturernas våld. De använder lokala kulturella objekt som musikinstrument, ponchor och handgjorda smycken som bas för motståndet. De skyller dagens problem på kapitalismen och kolonialismen, och försvarar fortfarande kommunismen.
Dessutom har denna historia perversa historiska hjältar vars främsta kvalitéer är karisma, skönhet, tragisk död och hetsande mot utlänningar. Snabbt och roligt dissekerar författarna sedan Che Guevara, Pancho Villa, Simon Bolivar, Salvador Allende, Evita och Juan Perón, haitiska revolutionärer, azteker, inka och maya, och konstaterar att i Latinamerika har man gjort hjältar av dem som förstört politiken, ruinerat ekonomin och förtryckt medborgarna:
“Det är han, den falske latinamerikanske hjälten, som är den viktiga måltavlan i denna bok”, skriver Narloch och Duda Teixeira.
Kanske skulle de ändå vågat sig på en analys. Den är inte så långt bort. När militärer under efterkrigstiden i det ena landet efter det andra försökte ta kål på populister och kommunister fick det två konsekvenser som varit centrala för historieskrivningen. För det första flydde anhängarna av de tidigare regeringarna till länder runt om i Latinamerika och resten av världen och beskrev där allt som varit i rosenrött skimmer. För det andra undertrycktes den nationella diskussionen om historieskrivningen av militärernas censur och spreds därför vidare genom viskleken.
När militärerna sedan tappade makten under 1980-talet kom historien, som under decennier i exil och under jorden muterat till ren fiktion, upp till ytan. Perón hade blivit arbetarnas hjälte, Guevara fredens, Allende socialpolitikens, inka naturens. När medborgarna fick rösträtten tillbaka var det denna historieskrivning som styrde deras val.
Trots bristen på analys är Leandro Narlochs guider viktiga bidrag för att skaka om i den latinamerikanska samhällsdebatten, och sätta historien i ett nytt politiskt perspektiv. Efter vårens hyllningar till Hugo Chávez i Sverige är det dessutom uppenbart att de skulle behövas på svenska.
Att säga att Allendes politik orsakade kaos är att ignorera fakta eller att bekänna fullständig brist på historiekunskaper!