En Engels gick genom rummet

Vänsterns problem med biologin som vetenskap går tillbaka ända till tiden då kommunismen blott var ett spöke. 2014 hemsöks vi av Göran Greiders funderingar i ämnet. Men genetiska eller neurobiologiska förklaringar till Husbykravallerna mår nog bäst av att läggas till vila i bokhyllan. I gott sällskap med så många andra.

av Per Köhler

Göran Greider 2009. Foto: Håkan Henriksson // Wikimedia Commons

Göran Greider 2009.
Foto: Håkan Henriksson // Wikimedia Commons

”Vi behöver påståenden om människans natur som legitimerar visionen om social jämlikhet”, skriver Göran Greider i sin nya bok Den solidariska genen (Ordfront Förlag, 2014). I den söker han med ljus och lykta efter en biologi åt vänstern, en motpol mot den biologi han ser som ett barn till imperialism och nyliberalism. Det är lätt att avfärda boken som slarvig och blåögd – den är både och – men den är också symptomatisk för en vänsterrörelse som ägnat ett halvt sekel åt att ängslas över vetenskaper den uppfattar som hotfulla. Ansatsen är ett eko av primatforskaren Frans de Waals förkunnande att hur vi organiserar våra samhällen är en fråga för biologer, åtminstone om biologerna är socialister.

Det är omöjligt att förstå vänsterns problem med biologin utan att börja med Friedrich Engels. Evolutionsteorin föddes samtidigt som marxismen men hade en stor brist och det var dess reformistiska läggning. I Naturens dialektik sliter Engels med att leta rätt på biologins, kemins och mekanikens revolutionära ådra. I vad som skulle visa sig bli nästan profetisk klarsynthet skriver Engels: ”Idéer som lagts fram inom filosofin för sekler sedan, som ofta nog har förkastats filosofiskt, läggs ofta fram av spekulerande naturvetenskapsmän som alldeles ny kunskap och kan till och med bli på modet för stunden.” Ingen har gjort mer för att försöka piska liv i Engels döda häst än Stephen Jay Gould. 1972 lanserade han begreppet punktuerat ekvilibrium, tanken att evolutionen rör sig i hopp snarare än stegvis. Begreppet är i dag en del av evolutionsteorins kanon. Men Gould och hans anhängare har steg för steg fått backa från den radikalare versionen av sin teori som i stort sett var en omformulering av Engels dialektik. Göran Greider sällar sig till sina föregångare bland radikala biologer genom att klamra sig fast vid denna revolutionära spillra.

”Biologin är farlig” och ”Vänstern behöver biologin” är fraser som återkommer på sida efter sida i Greiders bok. Biologins persongalleri är helt centralt för Greider. Darwin, Haeckel, Galton med flera studeras ingående. Vilka de kände, var de växte upp och vilka politiska läggningar de hade redogörs för i detalj, kryddat med Greiders spekulationer kring deras hemliga drifter och dolda motiv. Konrad Lorenz var nazist innan det Tredje Riket föll. Var kanske hans engagemang i den gröna rörelsen därefter en fasad, i likhet med hans vida kända förmåga att härma djur? Kan en gammal antisemit inspireras av judiske Sigmund Freud, egentligen? Greiders begrundande av personen Konrad Lorentz blir ett återkommande tema i boken. Etologin, vetenskapen han grundade, får knappt en mening.

Per Köhler Göran Greider Den solidariska genen biologi Friedrich Engels Neo nr 3 2014 citat

En person förbryllar Greider: Julian Huxley. Han var en stark förespråkare av eugenik trots att Greider definierar honom som vänster. Hur kunde en vänsterintellektuell vilja sortera bort de genetiskt oönskade? Men puh, det var ju bara i sin ungdom han var eugeniker, berättar Greider lättat. Efter andra världskriget gjorde han sig ett namn som antirasist och humanist. Det senare må vara hänt, men Huxley var medlem av British Eugenics Society, Storbritanniens motsvarighet till Svenska rasbiologiska institutet, livet ut, och tillträdde som ordförande 1959. Brittiska Labour ville precis lika hängivet rena den medborgerliga genpoolen som den svenska socialdemokratin och paret Myrdal. Så nog är biologin farlig. Den har gett mer än en ideolog oförklarlig minnesförlust.

Sedan börjar det fyrverkeri av självmotsägelser som kännetecknar den radikala vänsterbiologin. Richard Dawkins bok Den själviska genen kallar Greider för reduktionistisk. Mot slutet av sin bok framhåller Greider dock lättad hur Dawkins sagt att han lika gärna hade kunnat döpa sin bok till Den samarbetande genen utan att förändra dess innehåll. Dawkins spelteori beskrivs som ”obehaglig i sin schematism” och ”hårresande fyrkantig.” Samtidigt går andra spelteoretiker oemotsagda genom Greiders bok, när de betonar samarbetets och solidaritetens betydelse under evolutionen. Greider gillar inte tanken att evolutionens minsta enhet är genen, ety detta låter för individualistiskt och nyliberalt för honom. Samtidigt har han läst att människor som tämjde hundar blev framgångsrika och lättare spred sina gener, och att evolutionen sammanfört Göran Greider med hans älskade hund är ju en tilltalande tanke.

1979 publicerade Stephen Jay Gould och Richard Lewontin en artikel riktad mot biologism i allmänhet och sociobiologin i synnerhet. I den föreslog de att nedärvda egenskaper kunde vara som spandrillerna i San Marcokatedralen, egentligen ditsatta för att hålla uppe kupolen men av en slump ytterst vackra att titta på. Om arkitektur kunde producera meningsfulla strukturer med en annan funktion än den avsedda, skulle inte evolutionen kunna göra det med? Denna berättelse blev en omedelbar succé bland dem som upplevde biologin som sexistisk och våldsfixerad, vilket den sannerligen hade varit. Inte nog med att man slapp förklara fenomen som altruism och solidaritet i krassa nyttotermer, med ens fick man ett frikort så fort någon påstod att till exempel män och kvinnor utvecklats för att klara olika saker. I Rudyard Kiplings barnbok Just So Stories förklaras varför kamelen fick sin knöl, kängurun sin svans och noshörningen sin nos: det bara blev så. I stället för sociobiologernas och evolutionspsykologernas just så-historier hade vänstern nu sina egna. Greider tar till sig teorin utan omsvep. ”Människan är spandrillernas art”, slår han fast.

Greider letar efter ”den milde Charles Darwin”. Men Darwin var ett barn av sin tid och samhällsposition. Hans syn på de olika folk han stötte på under sina resor var imperialistens, maktens och aristokratens. Det finns för mycket för en upplyst läsare 2014 att störa sig på. Greider finner dock råd. Peter Krapotkin förespråkade en mycket mer lättsmält biologism – Greider beskriver själv den så – och denne har ju också rest och levt bland ”vildar och barbarer”. Denna exotisering är inte värderande, understryker Greider. ”Snarare är det så att han hyllar de vilda folkens samhällsliv!” Eller kanske Alfred Russel Wallace? Samtida med Darwin, men socialist och alltid på de svagas sida. Spiritualist var han också, inte någon skeptiskt fnysande Darwin.

”Vad är då biologism?” frågar sig Greider och fortsätter ”Det är faktiskt ganska lätt att svara på. Det är den felaktiga tes som utgår från att naturens ordning också måste vara människans, det naturliga felslutet.” Några sidor senare försöker han dock förklara Husbykravallerna med ”den egalitära hjärnan – vi kan kalla den för den kommunistiska hjärnan.” Den förklarar visst varför omfördelningspolitik är moraliskt riktig. Det sitter i våra gener, säger Gould. Greider förundras inför hjärnan. Han låter neurobiologin – inte historien – svara på frågan om människan har förmåga till solidaritet.

Vänstern behöver biologin, skriver Greider. Det framgår dock aldrig riktigt till vad. Vänstern har ägnat sig åt skyttegravskrig mot sociobiologi och evolutionspsykologi ända sedan idén om människan som ett helt oskrivet blad, en tabula rasa, lades att vila mellan flogiston och den geocentriska världsbilden. Ju mer uppenbart det blivit att inget blad kan fyllas med innehåll utan en mänsklig natur som står för fyllandet, desto hårdare har striden om vilket trams som sägs vara skrivet på tabulan rasat. Det finns snart inget experiment kvar att utsätta psykologistudenter för som inte getts en höger-vänsteraspekt.

Men försök komma ihåg detta: Socialism har aldrig varit de individuella fallens ideologi. Är detta verkligen frågan där vänstern vill fokusera på detaljerna i stället för strukturen? Vad innebär det ens att något är medfött? Den senare frågan ställdes i den gamla men fortfarande fantastiska Rethinking Innateness av Annette Karmiloff-Smith med flera. I stället för att tala om vilka enskilda egenskaper en däggdjurshjärna föds med tar den sig an vilka egenskaper den kan födas med och vilka den behöver ha fötts med för att kunna göra något vettigt av vår, bokstavligt talat, rätt andefattiga arvsmassa. Det är inte någon politisk pamflett, men det är en ödeläggande invändning mot biologismen – och mot Greiders bok.

Och den som verkligen vill se på evolutionen genom Engels dialektik bör komma ihåg att Engels stora bidrag till marxistisk teori  Anti-Dühring  var en polemik mot att tvinga ihop socialism och det naturalistiska felslutet.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2014

Lämna en kommentar


En kommentar

  1. Anders B says: 26 maj, 2014 kl. 15:01

    Vi mår bättre av att hjälpa och ge. Det finns ingen rent altrusitisk handlig – en pappa älskar sitt barn där själviskhet och altruism förenas. Så det är i våra gener och också i kulturen.

    Greider tror är att vi skulle må bra av bara ge och hjälpa under tvång. Och det finns det ingen forskning för. Anekdota och mina egna upplevelser är att det inte känns som man ger, när man blir tvingad till det, och mottagaren känner sig berättigad att få.

    /en libertian med ett blödande hjärta

    Svara