Edens snårskog

Rättshistoria

av Andreas Ericson

Olof Palme är uppklädd och ser högtidlig ut. Det är inte varje dag man blir medlem av Sveriges regering. Först måste han dock avlägga statsrådsförsäkran inför kung Gustaf VI Adolf. Foto: TT

Olof Palme är uppklädd och ser högtidlig ut. Det är inte varje dag man blir medlem av Sveriges regering. Först måste han dock avlägga statsrådsförsäkran inför kung Gustaf VI Adolf.
Foto: TT

Det svärs inte så mycket eder nu för tiden. Förr var mycket av såväl juridiken som politiken uppbyggt kring att folk skulle svära ed.

Edgång har urgamla rötter i europeisk rättstradition. Om de svenska edernas historia kan man läsa i De försvunna ederna: samhällets rationalisering och avskaffandet av tro- och huldhetseden samt befattningsederna av historikern Elin Malmer.

I gammal germansk rättstradition hade eden stor betydelse för att utvinna sanningar. Men allt behövde gå korrekt till och själva edsceremonin var viktig, annars räknades inte eden. Man kunde exempelvis svära vid ett föremål eller vid en gud. ”Ek vinn ei at baugi, lögei, hjálpi mer svá Freyr ok Njör r ok hinn almáttki áss”, heter det exempelvis i isländska Landnámabók vilket innebär att man svär vid en ring och ber Frej, Njord och ”den allsmäktige asaguden” om hjälp. I samband med detta offrades ett djur och ringen doppades i djurets blod.

När kristendomen vann mark på medeltiden fördes en del diskussion om man verkligen skulle behålla det hedniska systemet, men det blev kvar. I samband med detta blev också åtskillnaden mellan de goda ederna – de sanktionerade rättsinstrumenten – och de onda – sådana vi i dag kallar svordomar – viktig. Väsentligt för de kristna ederna var gudsfruktan. Den som bryter en ed syndade och riskerade att hamna i helvetet.

Alla tyckte inte att ederna var förenliga med kristen tro. Anabaptisterna hänvisade exempelvis till Jesu Bergspredikan där han säger ”…jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls”. Den i och för sig rimliga tolkningen att man skulle ta Jesus på orden vann dock inget inflytande, och edsanhängarna hänvisade istället till Paulus vars brev till hebréerna ansågs förespråka traditionen. Även Martin Luther menade att eder var förenliga med tron. Luther åberopade som stöd för sin tolkning att Jesus faktiskt själv ansågs  ha svurit en ed i samband med att han förhördes av översteprästen Kajafas. (Se Matteus 26:63 och bedöm själva om han verkligen gör det.)

Här är några av ederna som använts genom historien.

Vittnesed

En av få eder vanligt folk fortfarande kan få chansen att svära. Egentligen ”svär” man inte längre, numera heter det att man ”avlägger” eden. Alla som ska vittna ska enligt Rättegångsbalken först lova att tala sanning. Undantag finns för barn under 15 år, de som på grund av psykisk störning inte förstår betydelsen av eden samt närstående till de tilltalade i brottmål. Nu för tiden lovar man bara på sin egen heder och sitt eget samvete. Tidigare skulle man svära på ”Gud och Hans heliga evangelium”. Undantag gjordes för judar som från 1885 fick svära vid ”Gud och Hans heliga lag”. (Den regeln gällde också när judiska personer skulle svära i andra sammahang. )

Tro- och huldhetsed

En numera avskaffad ed. Den avlades till kungen av dem som arbetade statligt. Vid regentskifte fick hela statsapparaten svära sin trohet till den nya monarken. Eden fanns kvar ända till 1924 för utländska män som önskade bli svenska medborgare.

Befattningsed

Speciella eder som avlades – ofta tillsammans med tro- och huldhetseden – av människor som började på ett speciellt jobb eller tog examen. Det fanns särskilda eder för soldater, präster och ämbetsmän, men också av personer i privat verksamhet som staten ville ha koll på, exempelvis de som arbetade inom sjukvården eller sjöfarten.

Domareden

En annan av de få kvarvarande ederna. Såväl lagfarna domare som nämndemän får avlägga den. 1975 blev den helt sekulär. Precis som med vittneseden har begreppet  ”svära” strukits från formuläret och ersatts med att domaren i stället ”lovar och försäkrar på heder och samvete”.

Statsrådsed 

Svors av regeringens medlemmar. 1958 ändrades namnet till Statsrådsförsäkran och avskaffades därefter 1975. På 1980-talet motionerade en moderat riksdagsledamot för att återinföra bruket som ”erinran om och bekräftelse på allvaret i och ansvaret för den uppgift ett nytt statsråd påtar sig”, men förslaget bifölls inte.

Artikeln publicerad i Neo #3 – 2014

Lämna en kommentar