Klas Eklund:

”Det är skönt att numera kunna tänka själv”

För 50 år sedan i år skrev Assar Lindbeck en kritik av hyresregleringen. Trots att kritiken upprepats under decennierna är den väsentligen kvar, liksom köerna och bostadsbristen. Men kritiken växer.

av Mattias Svensson

 

Underbart ansvarslös. Så beskriver Klas Eklund ironiskt sin roll som seniorekonom på SEB. Utan personalansvar, budgetansvar och prognosansvar är han fri att resa och utforska samhällsfrågor och skeenden. De senare åren har den omvittnat produktive ekonomen hunnit med böcker om klimatet, stormakten Kina och om innovation och entreprenörskap.

Det var för övrigt de senare frågorna som fick den tidigare socialdemokraten att lämna sitt parti efter 25 års engagemang som planeringschef på finansdepartementet, rådgivare åt två statsministrar och föreningsaktiv i Stockholms arbetarkommun.

– Min hustru och jag flyttade till Skåne och köpte en hästgård. Vi har eget företag och upplevde in på bara skinnet den dåvarande socialdemokratiska njugga inställningen till småföretagande.

– Inte så att det var något trauma. Jag tycker bara det är skönt att numera kunna tänka själv och strunta i partidisciplinen.

Det är till denne partipolitiskt hemlöse ekonom som handelskamrarna i Sveriges tre storstadsregioner vänt sig för att få en lösning på bostadsbristen. Klas Eklund leder fram till nästa sommar den oberoende Bokriskommittén som fått i uppdrag att ta fram ”konkreta förslag på reformer som kan få den svenska bostadsmarknaden i allmänhet och hyresbostadsmarknaden i synnerhet att fungera bättre.”

Det är en riktigt gammal politisk surdeg du tar tag i. Assar Lindbeck skriver i sina memoarer hur han redan på 60-talet försökte avskaffa hyresregleringen.

– Ja, det här är precis som du säger en surdeg. I år är det faktiskt femtio år sedan han skrev sin första debattbok om bostadsmarknaden, den kom 1963 [Bentzel, Lindbeck, Ståhl Bostadsbristen, en studie av prisbildningen på bostadsmarknaden]. Jag läste den några år senare som ekonomstudent.

Vad har hänt sedan dess?

– Inte så mycket. Lindbeck tog upp det i Bjureldelegationen [tillsatt under industrikrisen 1978 av Thorbjörn Fälldin för att utreda näringslivets villkor och förutsättningar], han tog upp det i Lindbeckkommissionen [tillsatt 1992 av regeringen Bildt för att föreslå politiska och ekonomiska reformer]. Det har tagits upp av EU, Valutafonden, Wall Street Journal – alla möjliga som betraktar Sverige utifrån slås av hur dåligt fungerande den svenska bostadsmarknaden är.

Vad gör regeringen?

– Bostadsminister Stefan Attefall har gjort en del genom att underlätta andrahandsuthyrning och se över om man kan minska byråkrati och krångel i plan- och bygglagen. Men det borde gå att snabba på. Och jag tycker att regeringen gör för lite åt hyresregleringen.

Vad är då den stora bostadskrisen? Är det hyresmarknaden?

– Det är två kriser. För det första byggs det för få bostäder generellt. För det andra har vi för få hyresrätter. Det här slår hårdast mot de unga, de som inte har kontakter och de som behöver tillfälligt boende.

– En vit bostadsrättsetta i Stockholm kostar enligt Mäklarsamfundet 1,6 miljoner. I snitt. Det betyder cirka 240 000 kronor i kontantinsats. Väldigt få ungdomar har råd att hosta upp den summan.

Är de här problemen storstadsfenomen?

– Inte bara. Jag bor utanför Lund som har ständiga problem med brist på studentbostäder. Snittväntetiden för den student som ställer sig i kö till en studentlägenhet är sex år. Och den stora majoriteten av Sveriges kommuner uppger faktiskt att de har bostadsbrist.

På tidningarnas ekonomisidor tycks problemet vara bostadsrättsmarknaden, med hushållens stigande skuldsättning.

– Det hänger ihop. Dåliga incitament för byggare och värdar att få fram hyresrätter gör bostadsrätterna mer attraktiva, då stiger priserna och då lånar folk mer.

Hur kommer det sig att bostadsbristen engagerar storstädernas handelskamrar?

– Ett konkret problem för företagen är att hitta boende åt utländska experter som kanske ska jobba här ett år. Att köpa en bostadsrätt för den perioden är väldigt dyrt.

– Och brist på bostäder hindrar tillväxten, det är ju självklart. Alla pratar så entusiastiskt om kluster och den dynamik som uppstår när man bor tätt. Men allt det där försvåras om det byggs för lite och är dyrt och svårt att komma in.

I debatten lär ordet ”marknadshyror” dyka upp.

– Ja, det skulle inte förvåna mig.

För det är väl en rätt rimlig lösning, eller?

– Jag vill inte pressa in våra ännu icke existerande förslag i en språklig form. Särskilt inte en som det gått troll i. Snarare kommer vi att beskriva vilken typ av bostadsmarknad Sverige skulle behöva. Därefter identifiera vilka verktyg som krävs för att ta oss dit.

– Personligen tror jag inte att svensk bostadsmarknad kommer att vara helt oreglerad, eller att vi kommer att landa i något sådant förslag. Men det går att göra om och reformera hyresregleringen.

Du har skrivit mycket om miljöfrågor på senare år. ”Vårt klimat” kom 2009 och du höll Anne Wibbleföreläsningen 2011 om ”Grön kapitalism”. Hur kom du in på de frågorna?

– Det har varit ett intresse i många herrans år. Jag arbetade mycket med miljöfrågor i kansli-huset på 1980-talet. Det finns en avhandling [Jonas Anselm Socialdemokraterna och miljöfrågan (1995)] som faktiskt pekar ut mig som en av de viktigaste personerna bakom socialdemokratins linje om grön tillväxt och ekonomiska styrmedel.

– Går jag ännu längre tillbaka hade jag som doktorand Erik Dahmén som handledare. Han var en av de första ekonomerna som intresserade sig för frågan och skrev redan 1968 en bok som hette Sätt pris på miljön.

Hur ligger Sverige till på miljöområdet?

– Vi ligger långt framme. Sverige är en hyggligt ren ekonomi. Vi har det väl förspänt med vattenkraft och biomassa. Sedan 20 år tillbaka har vi använt mycket av ekonomiska styrmedel, exempelvis en hög koldioxidskatt och ekonomiska incitament att bygga ut fjärrvärmen. Och vi har kärnkraften. Det gör att vi har mindre utsläpp per capita än nästan alla andra länder på samma ekonomiska nivå.

Hur ser du på framtiden och utvecklingen globalt?

– Långsiktigt är jag tillkämpat optimistisk. Det händer mycket med tekniken och jag ser vid mina resor i Kina att de gör enormt stora investeringar. Miljöproblemen är så uppenbara med partikelutsläpp i Peking, förgiftade vattendrag och så vidare. Men det är verkligen en kapplöpning med tiden, och förtvivlat svårt att få internationella avtal till stånd.

Kommer gröna perspektiv och innovation vara del av era förslag att reformera bostadsmarknaden?

– Kanske. Men det kan hamna väl långt från uppdraget.

Som avslutning måste jag bara fråga. Du skrev boken Är Sovjetunionen kapitalistiskt? 1976. Vad handlar den om?

– Haha. I den dåvarande vänsterdebatten i Sverige fanns en maoistisk strömning i SKP [Sveriges Kommunistiska Parti] och föreningen Clarté. De följde den kinesiska linjen att Sovjetunionen i och med Chrusjtjov hade övergivit den gamla fina stalinistiska kommunismen och blivit kapitalistiskt. Boken var ett försök att reda ut terminologin. I vilken mening skulle man kunna hävda att Sovjetunionen var kapitalistiskt? Svaret blev föga förvånande att Sovjetunionen inte var kapitalistiskt, utan en planekonomi. En dåligt fungerande planekonomi.

– Jag lade först fram den som trebetygsuppsats i nationalekonomi på Handelshögskolan. På seminariet dök det upp alla möjliga personer, vilda trotskister och stalinister förutom de vanliga blazerrutiga moderaterna som gick på Handels. Det var ett kul seminarium med mycket pajkastning, det minns jag fortfarande.