Essä:
Den mystiska dalen
Ayn Rands Och världen skälvde är på nytt aktuell genom en svensk nyutgåva. I nyliberala kretsar är hennes magnum opus från 1957 än i dag en viktig inspirationskälla. Torbjörn Elensky undrar varför de i så fall vill bli politiker.
av Torbjörn Elensky
Illustration: Emma Hanquist
Okej, det här är väldigt svårt att förklara. Det är så gott som omöjligt att få ett folk som lever i frihet att förstå vad det innebär att leva under en totalitär diktatur. Jag kan ge er en massa detaljer. Men jag kan aldrig riktigt övertyga er eftersom ni lever i ett fritt land. På ett sätt är det bra att ni inte ens kan föreställa er hur det är. Det är klart att de har vänner och svärmödrar. De försöker att leva ett normalt mänskligt liv, men ni måste förstå att det är fullkomligt inhumant. Tänk er att leva i konstant fruktan från morgon till kväll. Att man på natten väntar på att dörrklockan ska ringa. Där man är rädd för allt och alla omkring sig. Att leva i ett land där människors liv inte är värda någonting, mindre än ingenting, och du vet om det. Man vet inte vem som kommer att göra vad mot en eftersom man kanske har vänner som spionerar på en, eller när det kommer att ske, och det finns inga lagar eller rättigheter av något slag.
Ayn Rands vittnesmål inför United States House of Representatives’ Committee on Un-American Activities (HUAC) 20 oktober 1947.
För några år sedan såg jag ett tv-reportage om Shimizus Megacitypyramid, en gigantisk byggnad som projekteras för kontor, samhällsservice och bostäder för en miljon människor utanför Tokyo. Det var helt fascinerande, ett så väldigt projekt, och så många personer som samarbetade på det, arkitekter, designer, mängder av ingenjörer som räknade ut hur den skulle kunna konstrueras, och som utvecklade nya kolfibermaterial med extrema egenskaper, utan vilka den 2 000 meter höga pyramidkonstruktionen inte ens är möjlig. Min spontana tanke, som kanske var lite banal inför en vanlig tv-dokumentär, var att detta är det Stora som sker i vår tid. Detta är motsvarigheten till pyramiderna, antikens tempel, Kinesiska muren, de stora gotiska katedralerna och de väldiga genombrotten under renässansen, upplysningen och industrialismens heroiska år. Även om själva bygget aldrig skulle förverkligas, så var alla spin-off-effekterna i sig så oerhört intressanta och betydelsefulla att de bidrar till att lägga grunden för nya utvecklingar inom ingenjörskonsten under hela det kommande århundradet.
Men jag undrar om det varit möjligt utan ett brett samarbete mellan företag, politiska makthavare, självständiga universitet och arkitekter med tillräckligt svängrum för att våga åstadkomma verkligt visionära projekt av det här slaget. Vad är det för kulturmiljö och tidsanda som gör den typen av storskaligt tänkande möjligt? Svårt att säga, det har historiskt sett förekommit under alla typer av styren, fast oftare, dessvärre, under olika former av tyranni. Vår tid är nog den första under vilken inte bara religion och stat är åtskilda, utan även ekonomi och stat, och då den här typen av projekt är möjliga utan att de måste baseras på tvångsarbete och massivt resursslukande centralmakter. Det är bra, och det lovar gott för framtiden, då kanske projekt som Shimizus pyramid gör det möjligt att skapa bosättningar på andra planeter. Jag undrar vad Ayn Rand skulle ha ansett om denna typ av projekt. Det motsvarar åtminstone i storleken på sina ambitioner den typen av visionärt tänkande som hon hyllar i både Urkällan och Och världen skälvde. Men hur skulle all den grundforskning, alla de investeringar med osäkra utgångar, det omfattande samarbetet mellan offentliga institutioner och privata företag som gör den här typen av projekt möjliga gå att genomföra i hennes idealvärld med nattväktarstat och kapitalistisk egoism som det högsta goda?
Det är rätt slående, då jag funderar på vilka som är de största beundrarna av Ayn Rand och hennes objektivistiska filosofi, att ingen av dem, som jag känner till, själv är ingenjör, uppfinnare, industriman eller på annat sätt en av det slags människor som hon hyllar i sina verk. Det är mest så kallade nyliberaler med intellektuella anspråk, som hyllar Rands frihetspatos, opinionsbildar mot offentligt stöd till kulturlivet och drömmer om en nattväktarstat som enbart ska skydda den privata egendomen så att verklighetens Hank Rearden, Francisco d’Anconia och Dagny Taggart ska kunna förverkliga sin fulla potential ostörda. Varför är det bara en viss typ av ideologiska intellektuella och somliga politiker som går igång på Rand, och inte stora industrimän, uppfinnare, entreprenörer och andra av det slag hon hyllade? Tja, enkelt uttryckt beror det nog på att hennes visioner och idéer inte har särskilt mycket med den praktiska verklighet där storverk faktiskt utförs att göra.
***
Och världen skälvde är en stort anlagd roman, som framställer Ayn Rands filosofi i form av ett slags äventyrsberättelse. Sex saknas inte heller i skildringen, och hennes hyllningar av sexualiteten, inte minst den kvinnliga, som något starkt och riktigt, då den är en del i ett sunt liv i enlighet med hennes egna filosofiska principer, som bekräftelse på framgång och band mellan människor som verkligen förtjänar varandra, är rätt framsynta för sin tid. Den delen av berättelsen har säkert bidragit till att den vunnit så många läsare och att den än i dag sätter främst unga mäns hjärtan i klappning. Kombinationen av äventyr, bekräftelse av att den utvalde har rätt till allt det goda den själv skapar, samtidigt som bakslagen och nedtrycktheten du upplever sägs vara följden av att du är underkastad en felaktig filosofi och ett medelmåttornas förtryck – ja, vilken ung man skulle inte kunna bli förförd av det budskapet? Sen är det kanske få som tänker så långt att de inser den fulla vidden av Ayn Rands predikan. Till exempel är det helt obegripligt att någon kan läsa henne, säga sig ha tagit intryck av henne och sedan välja att bli politiker, det kanske lägsta av allt!
Handlingen i Och världen skälvde är till sin grundstruktur tämligen rak. Den skildrar först ett USA som blomstrar genom framgångsrika entreprenörers och uppfinnares framgångsrika arbete. Redan tidigt antyds att något är fel, det är en tiggare som är den förste att ställa nyckelfrågan, som inleder berättelsen och som sedan återkommer och ständigt får olika svar och förklaringar boken igenom: ”Vem är John Galt?”. Efter hand visar det sig att ett gäng halvdana figurer, politiker, industrimän med bättre sinne för intrigerna i Washington än det praktiska arbetet i sina egna industrier, akademiker och intellektuella, sådana som i dag skulle kallas ”the chattering classes” samarbetar och konspirerar för att ta ifrån de framgångsrika entreprenörerna deras välförtjänta tillgångar. De kan göra detta genom att bygga upp en falsk världsbild i folkets medvetande, en enligt vilken girighet är fult, altruism är gott och man ska vara så självuppoffrande som möjligt. Det framgår redan ganska tydligt att de här männen, med någon enstaka kvinna, själva är hycklare, som predikar att girighet är fult samtidigt som de berikar sig själva på andras bekostnad, utan att skapa eller bidra med egen produktion, utan enbart genom lagfinter, skattebördor och så vidare, som suger musten ur den friska industrin, tills hela landet går på knäna.
***
Nedgången som skildras i boken accelereras av den stora hemlighet som kulminerar i avslöjandet av vem John Galt faktiskt är: mannen som fått eliterna, de produktiva, de främsta, de som bar upp världen så som Atlas i den grekiska mytologin bar den på sina axlar, att gå i strejk. De vill inte längre att de medelmåttiga, underlägsna, parasiterna som manipulerar folken via lagar och falska filosofiska idéer ska kunna fortsätta att leva gott på deras bekostnad. Eliten vägrar att tjäna längre, utan tar sig nu rätten att själv förvalta och njuta frukterna av sin kreativitet, sitt födgeni, handlingskraft och sina hårda nypor. Det är en genomtänkt och dramaturgiskt rätt skickligt uppbyggd berättelse. Det märks att Ayn Rand utbildat sig till manusförfattare, redan som ung i Ryssland faktiskt, och att hon älskade och själv många år arbetade i filmens värld. En av hennes tidiga beskyddare då hon kom till USA var ingen annan än Cecil B DeMille, en av de allra största stumfilmsregissörerna, känd för sina mastodontfilmer som tog breda grepp om mänsklighetens historia, Cleopatra, De tio budorden (två gånger!) och Konungarnas konung, där den unga, relativt nyanlända ryskan Ayn Rand var statist.
Efter den långa inledningen, där industriledarna och uppfinnarna hyllas, följer den mystiska skildringen av hur industrisamhället sakta men säkert bryter samman, på grund av regleringar, skatter och olika begränsande lagar om rättvis fördelning, som konstrueras av det offentliga i olika former. Dystopin som börjar målas upp är, som så ofta i skönlitteraturen, mera underhållande än utopin. Men efter att mystiken byggts upp ett tag kommer vi till bokens centrum, den sanna utopin, där Ayn Rand skildrar sitt idealsamhälle: Den hemliga dalen där världens främsta genier, som gått i strejk i protest mot hur medelmåttorna kringskär deras liv och omintetgör deras projekt. Återigen är vi tillbaka i pojkböckernas och äventyrsfilmernas värld. Här framvisas hur fulländade liv levs av fulländade varelser, som är så kloka och vackra och upphöjda att det närmast är ett slags änglarnas republik de upprättat. Idén om en gömd dal, eller annan typ av plats, där ett fulländat liv kan föras dolt för världens blickar, är inte ny. Den förekommer dels i den gamla Atlantismyt som Ayn Rand själv hänvisar till, liksom i Tommaso Campanellas Solstaten eller naturligtvis Thomas Mores Utopia. Men ännu mer påtagliga som inspirationskällor här tycks mig Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön, där den ensamme kapten Nemo i förbittring över mänsklighetens låghet isolerat sig i ett tekniskt fulländat paradis. Fast den närmaste förebilden kommer antagligen från filmens värld, även om Ayn Rand kastat om förutsättningarna och skapat sin egen ”motutopi”. Jag tänker på Frank Capras film Lost Horizon, från 1937, som skildrar hur en brittisk diplomat, med några civila passagerare, störtar någonstans i en gömd dal i Himalaya, där det ligger ett hemligt land, helt dolt för omvärldens blickar och skyddat från den stora kris som tornar upp sig i yttervärlden. Filmen inleds på tidstypiskt manér med boksidor där det står skrivet: ”In these days of wars and rumors of wars – haven’t you ever dreamed of a place where there was peace and security, where living was not a struggle but a lasting delight? / Of course you have. So has every man since time began. Always the same dream. Sometimes he calls it Utopia – Sometimes the Fountain of Youth – Sometimes merely ’that little chicken farm.’” Likheten är slående, både hyllandet av enkelheten, den dolda dalen, att hjältinnan hittar den genom att störta i den – och i hänvisningen till Ungdomens källa, som även John Galt påstås ha funnit, i en av de många historier som cirkulerar om honom i romanen. Skillnaden är bara att i Shangri-la handlar det om befrielse från materialismen, medan det i $-dalen är materialismen, girigheten, den sunda egoismen som råder. Hon tycks ha tagit myten om Shangri-la, och vänt den på huvudet – fast ironiskt nog med likartat resultat, då hennes vision också är ett samhälle där full harmoni råder, en harmoni som skapas av att var och en har den fulla friheten att förverkliga sig själv och njuta frukten av sina egna framgångar på alldeles egen hand, egoistiskt.
Ett av de centrala motiven i Och världen skälvde är Taggarts järnvägar. De grundades, i fiktionen, av en hård och kompromisslös urfader vid mitten av 1800-talet, och sedan har de fortsatt att dominera den amerikanska tågtrafiken, alltså över huvud taget den högindustriella epokens transportsystem, in i den tid som skildras i romanen. Det här företaget är antagligen inspirerat av en del av de industripionjärer som byggde ut järnvägen tvärs över den nordamerikanska kontinenten från och med mitten av 1800-talet. Industrimagnater som JP Morgan och William Henry Vanderbilt, som skapade industri- och finansimperier som delvis står sig än i dag. Järnvägarna slog ut alla de tidigare transportsystemen, både ångbåtar och lastkärror var långsammare och osäkrare, och säkerhet, volym och hastighet som järnvägen erbjöd gjorde ett väldigt utvecklingssprång möjligt. Inte enbart i USA, såklart, men kanske allra tydligast där. Men den var inte enbart en privat angelägenhet. Den federala staten hade sina intressen, de första experimenten med järnvägar var offentliga, och järnvägsbyggandet må ha öppnat Västern och skapat det moderna USA, men det var också en teknologi som starkt bidrog till fördrivandet och delvis utrotandet av de indianer som tidigare bebodde landet. All utveckling kräver såklart sina offer, ibland är det väldigt lätt att sätta sig till doms i efterhand. Historieskrivning kan inte reduceras till något slags moraliserande. Men historieskrivning som utesluter det problematiska, som förtiger indianutrotningen samtidigt som den hyllar järnvägens pionjärer som frihetshjältar, nej, den går inte att ta på allvar, ens i skönlitterär form.
En annan viktig grupp, som byggde järnvägarna genom Nordamerika var kinesiska kulis. Efter att slaveriet förbjudits behövdes ny billig arbetskraft, särskilt till så arbetsintensiva projekt som de stora järnvägsbyggena. Lösningen blev att ”importera” kineser, som skrev på extremt oförmånliga kontrakt, enligt vilka de bands upp över långa tidsperioder och fick löner som låg långt under dem andra arbetare i USA kunde begära. Det var i praktiken ett slags slavkontrakt, som aldrig skulle ha accepterats av vare sig skandinaviska, irländska eller några andra av de många europeiska invandrare som vid samma tid migrerade till USA.
Nu säger Ayn Rand visserligen klart och tydligt att hon är helt mot alla typer av slaveri, och hon skulle troligen ha utdömt även det slags slavkontrakt som kineserna skrev på för att få komma till USA, men faktum kvarstår: den järnväg hon hyllar som ett monument över den enskilde industrialistens geni byggdes av kulier över stulen mark. Hur går det ihop med dyrkan av friheten som det högsta goda?
***
Ayn Rand måste antagligen förstås som en rysk författare, med ett ryskt intellektuellt arv, personliga erfarenheter av revolutionen och bolsjevikernas statskupp, samt de första hårda åren av kommunistisk diktatur i Ryssland. Först så blir hennes engagemang, denna dyrkan av friheten som hon helt tycks förknippa med de främstas, de bästas, starkastes och mest begåvades rätt att fritt få forma världen efter sitt eget skön, utan att medelmåttor ska få lägga några hinder i vägen för dem, och även den litterära stilen fullt begripliga. Hennes moraliska idéer tycks i hög grad vara formade i reaktion mot den ryska revolutionens realiteter, som hon hann uppleva dem innan hon flydde till USA.
Men hennes tankevärlds rötter går djupare än så. Det finns drag hos henne som förbinder henne med 1800-talets nihilister, med de ryska läsningarna av Nietzsche, och en viss typ av anarkism som också grasserade under senare delen av 1800-talet och fram till den ryska revolutionen. Hennes raka motsats som författare är nog Lev Tolstoj, som skildrade verkliga historiska skeenden så minutiöst och på alla sätt sammansatt som möjligt – och som själv mot slutet av sitt liv valde att abdikera från både sin ställning som godsägare och egentligen som författare också, i det slags självutplånande altruism på mystisk-religiös grund som ingav Ayn Rand en sådan djup avsmak. Själv utvecklade hon sig till ett slags anti-Tolstoj, som också hon omgav sig med lärjungar och propagerade för en världs- och livssyn, som blev viktigare än det skönlitterära arbetet.
Hennes böcker är äventyrsromaner med filosofiska budskap. Faktum är att hon kan sägas vara en föregångare till de svenska deckarförfattarna, som ju ofta använder deckargåtor och polisarbete som förevändningar för att ägna sig åt samhällskritik och, i en del fall, särskilt kanske hos Jan Guillou och Stieg Larsson, dessutom propagera för politiska ideologier, mer eller mindre uttalat. En annan likhet mellan Rands hjältar och såväl Larssons Salander som Guillous samtliga hjältar är att de är rakt igenom kloka, goda, starka och vackra, hjältegestalter helt utan fel. De har mera gemensamt med pojkböckernas hjältar eller 1900-talets superhjältar, än med den klassiska litteraturens. Deras ofelbarhet är ett pubertalt drag, som gör dem svåra som seriösa identifikationsobjekt. Det är knappast förvånande att en av hennes stora litterära inspirationskällor var just en hjälte i en fransk pojkbok om en brittisk äventyrare i Indien, som var lika klok, stark, vacker och god som hennes egna hjältar senare skulle bli.
Stora delar av Och världen skälvde är som konversationer i en dagdröm, där man ger sig själv alla de goda argumenten, de bästa replikerna och vinner alla bataljer på knockout. Hjältarna är så otroligt vackra, kloka, starka, goda och till och med sexiga, medan deras motståndare är på alla sätt helt och hållet underlägsna, både fysiskt och psykiskt rena vraken, som naturligtvis inte har den minsta chans mot övermänniskorna i böckerna. Okej, det är fantasi, det är litteratur, men det är dock litteratur med anspråk också på att vara filosofi och samhällslära.
***
Men hon har också viktiga poänger. Hon tror på människan, på vars och ens inneboende kraft, på den medfödda förmågan och den oavvisliga rätten att få förverkliga sin fulla potential. Hon tar avstånd från alla auktoriteter, från våldsmakten över samvetena och den mystik som enbart tycks ha till syfte att förvilla folk så att de ska bli mera följsamma. Här befinner hon sig på klassisk västerländsk mark, den mänskliga värdigheten, de mänskliga förmågornas besjungare alltifrån renässansens Pico della Mirandola via Rousseau till, såklart John Stuart Mill, har berett marken för henne. Hon är radikal som Nietzsche i sitt förnekande av all religion och all vidskepelse. Hennes absoluta krav på människan är att hon ska ta världen för vad den är, inte acceptera förminskande och förfalskande moralregler eller mystiska påbud som begränsar henne. Och ja, hon är helt för att den överlägsna människan, som väl skulle kunna kallas för övermänniskan, ska ha rätten att förverkliga sin potential.
Frågan är: Ska den överlägsne ha rätten att förverkliga sin potential på de underlägsnas bekostnad? Det finns ju dock situationer där den enes intressen ”krockar” med den andres. Hur ska sådana tvister slitas? Via nattväktarstaten, vars egentligen enda uppgift är att skydda den privata egendomen? Men, om det nu är så att den geniale industrialisten vill bygga sin järnväg rakaste vägen, genom ett naturskyddsområde, eller om gruvnäringen förgiftar grundvattnet så att hela landsändar förstörs? Hon ger aldrig sina hjältar den typen av dilemman, hon presenterar aldrig några verkliga problem, som skulle kunna leda till verkligt intressanta moraliska frågeställningar, så det är omöjligt att veta hur hon skulle kunna tänkas ta itu med dem.
Ayn Rand är en kapitalistisk utopist. För henne är idealet den starkares totala frihet att forma världen efter sitt eget huvud. Givetvis ingår det i hennes idealiske mans såväl som kvinnas förutsättningar att de förutom intellektuellt överlägsna också är goda, men inte svagt, altruistiskt och självuppoffrande goda, utan goda enbart för att det passar deras syften, för att de själva vill. Även då de älskar älskar de styrkan och bekräftelsen i den andra, inte den personen som den är. Skulle en av Ayn Rands hjältar stanna kvar hos sin älskade om den drabbades av någon sjukdom? Hon utsätter dem aldrig för den typen av prövningar, så det kan vi inte veta. Men det är inte orimligt att anta att en av konsekvenserna av hennes lära är att du har din fulla rätt att ta avstånd från en tidigare älskad om den tynger ner dig och hindrar dig på din livsväg, oavsett varför detta sker. Hur skulle ett handikappat barn tas emot? En gammal och sjuk förälder? Hur skulle en av hennes hjältar döma sig själv om den drabbades av ms, bröt ryggen i en olycka eller smittades av någon nedbrytande sjukdom? Återigen, hon ger inte sig själv några utmaningar av det slaget, som skulle tvinga henne att på allvar ta ut svängarna i sin filosofi, eller anpassa den efter de mänskliga villkor som faktiskt råder, och som inte alltid är så vänliga mot den enskilda människan.
Hennes beundran för skyskrapor som höjden av den mänskliga skaparkraften, som det främsta av ingenjörskonst och uttrycket för den rena viljans triumf över materian, är genomgående i Och världen skälvde, liksom den givetvis var det i hennes roman Urkällan, som är en hyllning till den moderna arkitekturens pionjärer – även filmatiserad, i en träig version med Gary Cooper som hjältearkitekten, som går emot konventionerna och slåss för den arkitektur han själv tror på.
När hon skildrar USA, och särskilt Manhattans skyline, gör hon det med entusiasmen hos någon som enbart sett dem på bio. Det finns ingen känsla av att hon faktiskt själv vandrat på gatorna, känt dofterna, träffat människorna eller över huvud taget har någon som helst känsla för de verkliga liv som levs där. Staden, liksom hela landet, är som en platt kuliss i en film eller på en teater.
Skyskrapans historia är fascinerande. Människans strävan att bygga på höjden är lika gammal som byggnadskonsten. Men ursprunget till den moderna skyskrapan är ironiskt nog den gotiska katedralen. Under nygotiken ”återupptäcktes” tekniken att bygga högt, med så tunna bärande element som möjligt och stora glasfönster. Sedan kombinerades detta med de nya materialen cement, som också ”återupptäckts” efter att ha varit bortglömt sedan antiken, och stål, som gjorde att man i stället för att basera byggnader på bärande murar kunde konstruera en bärande stomme som väggarna hängde på – och som alltså gav maximal frihet att utforma dem efter behag eftersom de inte längre hade någon bärande funktion. Ur dessa byggnadstekniker utvecklades skyskrapan. Men de medeltida katedralerna var religiösa byggnader, och nygotiken, som kom att förknippas med den tidiga industrialismen och dess gjutjärnsornament, var också en rörelse som först blommade ut i slott och offentliga anläggningar, som Paxtons Crystal Palace och lite senare det ännu bevarade Eiffeltornet i Paris, som i princip är en ”naken” skyskrapa.
Den här typen av historisk bakgrund till den typen av byggnader som så förtjuste Ayn Rand passar inte ihop med hennes vision. För henne är allt värdefullt skapat av enskilda, av stora genier som gått emot sin samtid och heroiskt format världen efter sina idéer och sin obändiga vilja. Men all stor kultur skapas i en miljö, i en viss civilisations tidsanda, vare sig det handlar om katedraler, skyskrapor eller Shimizus jättepyramid, inte i vakuum.
Ett av de genomgående motiven i boken är tonsättaren Rickard Halley och hans symfonier, konserter och den stora operan Phaëton. Skildringen av musiken är inte mer än olika travade värdeord, som framhäver hur stark, optimistisk, lycklig och livsbejakande hans kompositioner är. Även han drar sig tillbaka till den förtrollade dalen där mänsklighetens största genier skapar i skuggan av dollartecknet i guld.
En liten sak som jag undrar är vilka som ska spela hans verk där? För att uppfostra nya generationer professionella musiker krävs det övning som måste börja under barndomen. Det krävs instrument, fungerande skolor och liknande institutioner, konsertverksamhet, både för att ungdomarna ska kunna lära sig musiken tillräckligt väl och sedan för att de ska kunna ha möjligheter att arbeta som musiker. Klassisk musik, vare sig vi talar om äldre mästerverk eller nyskapande tonsättningar, kan inte existera utan en ganska så omfattande och dyr apparat, alltifrån utbildningar, övningslokaler, instrument, till särskilda byggnader med lämplig akustik, och teknisk utrustning för alltifrån ljus och ljud till det vanliga underhållet av stora lokaler. Rickard Halley kanske är nöjd med att skriva pianostycken som han kan framföra själv för sina medgenier, och de kanske är såpass begåvade att de kan plocka ihop en liten kvartett, en sånggrupp eller rentav en blåsorkester. Men mer än duktiga amatörer blir de aldrig utan de stora institutionernas kontinuitet, och knappast någon privatperson kan bära upp den typen av kultur, inte ens i ett stort land som USA.
Tanken att egoism är något gott, och att individen inte bör göra våld på sig genom att ge upp sitt eget för någon annans skull är inte helt udda i filosofihistorien. Frågan är snarare om människan är kapabel att göra något hon innerst inne inte vill. Är altruism inte också i själva verket något de flesta utövar för sin egen skull? För njutningen i att känna sig god i bästa fall och i sämsta fall för tillfredsställelsen i att kunna göra anspråk på andras tacksamhet. Den etik som Rand förespråkar, och som framställs klarast i John Galts långa radiotal, som utgör själva kärnan i boken, går ut på att egoismen hon predikar, då var och en strävar efter sitt eget högsta goda, också i förlängningen kommer samhället till del. Visserligen är det en sekundär funktion, men lika självklart en följd av de främstas rätt att skapa sin egen lycka som medelmåttornas tyranni är ett säkert sätt att undergräva, bokstavligt talat, själva grunden för det som skapar välståndet i en nation, eller världen i stort för den delen. Men även medelmåttorna strävar ju efter det som är bäst för dem, även de agerar, via politiken, medierna och genom intellektuella krumbukter för sitt eget högsta goda, de är egoister som predikar altruism som det säkraste sättet att garantera sina egna positioner – vad är det för fel på det då? Kan inte också demokratin sägas vara ett utslag av den fria konkurrensen, fast den inte enbart omfattar pengar, utan även idéer?
***
Ayn Rand skulle knappast ha hyst någon respekt för dem som i dag tillhör världens rikaste män. Hon skulle ha föraktat mexikanen Carlos Slim, vars förmögenhet byggts upp genom förmånliga statliga kontrakt. Hon skulle ha dömt ut alla försök att rädda SAAB, likaväl som de enorma statliga räddningsaktionerna för bankväsendet. Hennes ideal är industrier byggda på originella innovationer, helst gjorda av ett enskilt geni, som på det sättet får ensamrätt till ägandet och vinsten. Hon hade knappast varit anhängare av Pirate bay, eller något som helst slags pirat- eller plagiatverksamhet. Frågan är hur hon skulle ha sett på förmögenheter skapade genom outsourcing av tillverkningen till fattigare länder. Men jag antar att hon skulle ha sett det som något gott, något som i förlängningen skapar större och jämnare fördelat globalt välstånd – även om detta bara är en bieffekt såklart av den fria företagsamheten – vilket i sin tur leder till fred, avskaffade nationalstater, och något slags paradis där de främsta, de starkaste och intelligentaste, med de klaraste tankarna och renaste hjärtana, styr inte världen, men väl sina väldiga företag, i en frihet som skapar rikedomar som hela världen blir bättre av.
Ayn Rands industriella hjältar är alla stora kreativa genier. Mästare på att skapa superlegeringar, evighetsmotorer, suveräna gruvingenjörer och dessutom några enstaka geniala konstnärer. Men hur skulle hon se på dagens världsekonomi, som är en globaliserad underbudsekonomi baserad på konsumtion? Framgångsrika företagare är de som lyckas sänka sina produktionskostnader så mycket att de kan bjuda under sina kolleger prismässigt. Detta driver visst innovationen kring till exempel mobiltelefoner och datorer, och även sweatshops är på flera håll i världen förbättringar i ekonomiskt och socialt hänseende, men till vilket pris?
För någon som jag, som tror att marknadstransaktioner är grundläggande för all mänsklig interaktion, som tror på marknadsekonomi, men också på samhällets betydelse, på traditioner och erfarenhet såväl som socialt ansvar, som alltså är anhängare av kapitalism, men också demokrati, maktdelning, ’rule by law’ och allt det andra, är det fascinerande att läsa Rand. Hon har rätt i en del mycket enkla, grundläggande idéer, till exempel att det gäller att utgå från verkligheten. Samtidigt har hon en mycket förenklad bild av hur verkligheten ser ut, eller för den delen av hur bilden av verkligheten kan konstrueras. Hennes hyllningar av frihet är inte fel, men samtidigt är de så utrerade och extrema, då de hänger samman med ett slags genikult som knappast har plats i någon vuxenkultur efter 1918, att det knappast är förvånande att Sandor LaVey, grundaren av Church of Satan, hänvisar till henne som en av sina viktigaste inspirationskällor. Det enda han egentligen höll emot henne var hennes ateism, som också var konsekvent och modigt rakt framförd, i ett USA där hennes ivrigaste anhängare är republikaner, som ironiskt nog samtidigt är de mest hängivet kristna i amerikansk politik, och som sedan 60-talet allt mer tolkat om politiken i termer av en ”kulturkamp”, med kristendomen som högsta amerikanska värde.
Ayn Rand var utan tvivel en mycket intelligent kvinna, som formades för livet av sina upplevelser under uppväxten av den ryska revolutionen. Hennes principer var tidigt klara och tydliga, och hon höll sig till dem under hela livet, vad det verkar. Hon hyllade friheten, framgången, och ja, egoismen. Men den egoism hon hyllade var egentligen inte den destruktivitet och hänsynslöshet som vi förknippar med begreppet, utan snarare ett slags upplyst egoism, en de goda och kloka människornas egoistiska strävan, som hon uppfattade att den byggt upp USA under de heroiska åren fram till åtminstone Roosevelts New Deal, då staten började reglera på allvar och skapade program för fördelningen av välståndet i landet. Det är i relation till de sovjetiska erfarenheterna, och motståndet mot Roosevelts New Deal, som ursprunget till hennes människosyn bäst kan förstås. Och just därför är det ironiskt att den är så totalitär till sin natur, så entydigt hyllande eller fördömande, och så naiv att det är svårbegripligt att någon som gått igenom tonåren och blivit vuxen intellektuellt såväl som känslomässigt, kan ”tro” på den.
Det finns få 1900-talsförfattare som omfattas av så många fördomar och som är så föraktade av den etablerade litterära världen som Ayn Rand. Å andra sidan finns det också få som har en så ihärdig skara fans, som beundrar henne, citerar henne och framhåller henne som ett litterärt och filosofiskt föredöme. Min misstanke är att de senare triggas av de förra, och vice versa. I sig själva är hennes verk inte så otroligt upplysta och inte heller så ojämförligt dåliga som den ena eller den andra sidan gör gällande. Litterärt sett är de mediokra, filosofiskt tendentiösa till hennes egen fördel – det vill säga inte egentligen frukten av något kritiskt tänkande eller skeptiskt utvärderande av ett antal teser, utan ett ensidigt ledande i bevis av det hon själv anser vara sanningen, med riggade exempel.
Ursäkta mig, men det är exakt just ”entjepenöjej” som går igång på Rand. Jag antar att alla här känner till typen. De anser att om man inte har fått minst tre hjärtinfarkter innan 40 så försöker man inte och så vidare…
Den svenska arketypen är von Holstein som inte vet hur man parkerar och som trodde att folk var intresserade av hans kontorshotell.
”Varför är det bara en viss typ av ideologiska intellektuella och somliga politiker som går igång på Rand, och inte stora industrimän, uppfinnare, entreprenörer och andra av det slag hon hyllade?”
Jag har träffat entreprenörer, programmerare och ingenjörer som gillar Rands filosofi. Att det sen mest är ”intellektuella” och politiker man hör i den offentliga debatten gäller ju alla åsikter…
Ovanligt välskriven kritik av Rands filosofi på det stora hela för övrigt. Intressant och läsvärt!