Den konstgjorda toleransen

Vår kultur och historia är full av fula avtryck från en tid av intolerans och rasism. Hur långt kan vi gå när vi ska städa den?

av Ivar Arpi

Den konstgjorda toleransen Ivar Arpi Neo nr 6 2012 fatwa Rushdie Tintin

En riktig svensk är blond och blåögd. Det svaret får i alla fall författaren Qaisar Mahmood när han reser på motorcykel genom Sverige i boken Jakten på Svenskheten (2012). Glappet mellan självbild och verklighet är slående. Officiellt betraktar vi oss ofta utifrån en konsensus som formades efter andra världskriget; att vi är ett folk av  antirasister och motståndare till kolonialism. Men äldre föreställningar om svenskhet har övervintrat från tiden då Ras-
biologiska institutet snarare än postkolonialism fick definiera vilka vi var.

Hur hanterar vi skillnaden mellan verklighet och självbild?

Kanske finns svaret i en av höstens mest hetsiga debatter, nämligen den  om huruvida seriealbumet Tintin i Kongo, med dess föraktfulla och stereotypa bild av afrikaner, skulle tas bort från Kulturhusets bibliotek.

Det handlar förstås inte bara om Tintin. Gamla föreställningar om vad det innebär att vara svensk – och vad det innebär att vara svart, rom, jude eller homosexuell – dröjer sig kvar i äldre litteratur, konst och kultur. Det råder ingen tvekan om att sådana kulturuttryck kan vara verkligt sårande och skrämmande. Men de kan också göras till slagträn i maktkamp som handlar om annat. Och risken finns att alltför stor iver att städa i kulturen förskönar bilden av vilka vi är, och vilka vi har varit. Quaisar Mahmoud Ivar Arpi Den konstgjorda toleransen Neo nr 6 2012

I en amerikansk nyutgåva av Huckleberry Finn har rasistiska uttryck tagits bort och ordet ”nigger” har ersatts med ”slav”. Det är ironiskt eftersom Mark Twains medvetet antirasistiska budskap var att visa den systematiska diskrimineringen av svarta. Dessutom skönmålas historien, menar en del. Författaren Larry Wilmore uttryckte kritiken i det amerikanska tv-programmet The Daily Show i januari förra året: ”Det är inte ens korrekt. I boken är Jim inte längre en slav, han rymde. Twains poäng är att han inte kan rymma från att vara en ’nigger’.” Inte nog med att redigeringen förändrade historien, den raderade också en antirasistisk poäng.

Den brittiske författaren och debattören Kenan Malik har varit engagerad antirasist i årtionden och skrivit böcker som Strange Fruit: Why both sides are wrong in the race debate (2008) och Från fatwa till jihad: så förändrade Rushdie-affären vår verklighet (2009). Han menar att försöken att städa i kulturen i bästa fall är naiva, i värsta fall skadliga.

– Det är en återvändsgränd att tro att man kan bekämpa rasism genom att ändra kränkande ord i böcker. För att bekämpa rasism måste vi erkänna dess existens, och visa hur den har sett ut. Genom att skriva om historien kan man framställa världen som om den har varit en underbar plats hela tiden. Dessutom kan man läsa otäcka och stötande saker i en bok utan att själv vara en otäck och stötande person.

– Att rensa i böcker är att förminska vad rasism egentligen är. Det är inte några enstaka ord i en bok, utan en verklighet av diskriminering och fientlighet. Det är den som måste utmanas och bekämpas.

Litteraturvetaren och kritikern Stefan Helgesson, som specialiserat sig på afrikansk litteratur, är inne på samma spår. Han menar att vi i stället för att städa undan eller sminka över det otrevliga bör diskutera det som en del av vår egen historia.

– Utan att vi själva haft avlägsna kolonier – Saint Bartélemy undantagen – eller i någon stor utsträckning handlat med slavar, så har Sverige varit knutet till den oerhört mörka historia där svarta under sekler med självklarhet betraktats som mindre värda, ociviliserade hedningar.

– Det faktum att det var så kulturellt accepterat i Sverige gjorde att till exempel Astrid Lindgren kunde skoja till det om att Pippis pappa var ”negerkung”.

Ett sätt att förhålla sig till det arvet är att försöka visa hänsyn. Och det finns otaliga exempel på hur beslutsfattare slagit knut på sig själva för att göra det, men regelrätt statlig censur är ovanligt. (Ett undantag är när Sverigedemokraternas hemsida stängdes 2006 efter att Säpo och UD utövat påtryckningar mot deras webbhotell, efter publicering av Muhammedkarikatyrer.) Desto mer försiggår på mindre institutioner, i gränslandet mellan selektion och självcensur.

I utställningen Jerusalem på Världskulturmuseet i Göteborg för två år sedan visade konstnären Elisabeth Ohlson Wallin bilder där temat var homosexualitet inom kristendom, judendom och islam. Bilderna innehöll homosexuella kärleksakter i religiösa miljöer eller med citat ur de heliga skrifterna. Det fick museets ledning att bakom lyckta dörrar försöka förmå Ohlson Wallin att själv censurera utställningen och i stället göra om den till en powerpoint-presentation. Rädslan var stor för att stöta sig med extrema krafter inom islam.

”Man var rädd för muslimer helt enkelt,” som Ohlson Wallin uttryckte saken.

Några år tidigare, 2005, valde samma museum att plocka ner konstverket Scene d’amour av algerisk-franska Louzla Darabis efter påtryckningar från muslimska organisationer. Också i det verket är motivet en kärleksakt, och det innehåller även citat ur Koranen.

För ett år sedan ställde Stockholms kulturhus in dansföreställningen Celebration of womanhood av gruppen Freshest för att den innehöll en sång med Korancitat. När Nobelmuseet 2009 skulle visa filmen Submission av Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali, om kvinnors situation inom islam, kontaktade de en imam och klippte sedan bort de delar av filmen som han fann misshagliga. Listan på liknande händelser kan göras lång.

Kravet på tolerans och förståelse fungerar ibland som ett sätt att skyla över andra orättvisor. I en egen utvärdering som Världskulturmuseet gjorde efter Jerusalem sade man att man misslyckades med att skydda yttrandefriheten för både religiösa representanter och homosexuella. Någonstans tappade man bort att det finns en faktisk konflikt när radikala muslimer anser att homosexualitet är en synd. Samma konflikt blev tydlig i de våldsamma reaktionerna mot konstnären Sooreh Heras verk Allah ho gaybar, med bilder av muslimska homosexuella män, som Lars Vilks visade innan han attackerades av uppretade åhörare vid sin föreläsning på Uppsala universitet år 2010. Ivar Arpi Den konstgjorda toleransen Neo nr 6 2012 citat

Kenan Malik menar att den sortens censur som sker i toleransens namn i sig är ett uttalande om hur muslimer är, och det är ingen positiv bild man tecknar. Genom att ta bort det man tror är kränkande mot muslimer, definierar man också alla muslimer som den reaktionära falang som vill öka sitt inflytande:

– Den grundläggande debatten om yttrandefriheten är inte en kamp mellan civilisationer, utan en kamp inom civilisationer, inom religiösa grupper och kulturer. Det är därför krutdurkarna oftast handlat om verk av minoritetsförfattare och konstnärer, som Salman Rushdie, Hani Kureishi, Monica Ali eller Taslima Nasrin.

– I realiteten blir censuren därför ett indirekt stöd till de reaktionära och konservativa delarna inom minoritetsgrupperna.

En del av den svenska diskussionen kring hur majoritetskulturen kan förhålla sig till minoriteter är hämtat från USA. Stefan Helgesson menar att vi måste vara vaksamma och noga tänka över hur mycket av det nordamerikanska perspektivet med den långa historien av slaveri och förtryck som egentligen går att översätta till svenska förhållanden. Ändå har detta perspektiv importerats nästan rakt av och blivit dominerande i den svenska debatten. Risken är att man skapar nya problem och motsättningar, i stället för att motverka de problem som faktiskt finns. I Sverige ser problemen med rasism och identitet delvis annorlunda ut än i USA, och då behövs en begreppsapparat som är anpassad efter våra förhållanden.

– Det finns en paradox i rasdiskursen och det är att man faktiskt upprepar och reproducerar rastänkandets förenklade förståelse av människor som vita och svarta. En del gör sig själva till representanter och uttalar sig generaliserande om extremt heterogena grupper, som både svarta och vita är, menar Stefan Helgesson.Kenan Malik Ivar Arpi Den konstgjorda toleransen Neo nr 6 2012

– Det finns bristande kunskap om andra kulturer och sammanhang som till exempel Kuba, Brasilien och generellt i Afrika. Där hanteras rasfrågan på andra sätt. Därför finns det också spänningar mellan nordamerikanska akademiker och till exempel författare i Nigeria och Sydafrika i hanteringen av frågor om hudfärg och rasism. Sydafrikanska intellektuella har kritiserat Nelson Mandelas gamla parti ANC för att använda rasfrågan politiskt för att maskera andra problem och orättvisor i samhället. Amerikanska akademiker tolkar gärna den här litteraturen utifrån de amerikanska erfarenheterna och förståelsen av ras, men den tolkningen kanske inte alls är giltig i Nigeria. Där finns andra konfliktlinjer – mellan nord och syd, kristna och muslimer, och mellan klasser.

De gränser som sätts för barnkultur avslöjar ofta konfliktlinjerna i det omkringliggande samhället. Förra året ställde Rabén & Sjögren in en planerad nyutgivning av Ture Sventon i Paris eftersom ordet ”neger” förekom. Författarförbundet sade nej till att ta bort det och föreslog ett förklarande förord, vilket förlaget infört i Astrid Lindgrens bok Pippi i Söderhavet, också utgiven på Rabén & Sjögren, där bakgrunden till Pappa Långstrumps titel ”negerkung” på Kurrekurreduttön förklarades. Men i stället för att infoga ett förord valde förlaget att avstå helt från publicering. Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius säger att han kan ha förståelse för agerandet men att det inte är rätt  att gå in och stryka provocerande ord eller stycken.

– Det är svårt att hitta en principiell linje som funkar, eftersom tiderna och värderingar förändras hela tiden. Om man börjar stryka någonting finns det egentligen ingen bortre gräns för vad man kan tänka sig att stryka i framtiden.

Cecilia Nilson är publicistisk chef för barn- och ungdomsavdelningen på Rabén & Sjögren och var med och fattade beslutet om att inte ge ut Ture Sventon i Paris. Hon menar att orsaken till att förlaget inte försedde den med ett förord i stället var att många barn läser Ture Sventon på egen hand, medan Pippi i Söderhavet är en bok föräldrar läser högt för sina barn.

– I dag saknar de flesta barn en relation till ordet ”neger”. När de hör ordet börjar de fråga ”mamma, vad betyder ”neger”? Och då ska man plötsligt börja förklara kolonialismen på 1800-talet och så vidare.

– Det är tillräckligt mycket rasism i samhället i dag, och vi vill inte bidra till att fördomsfulla och nedsättande uttryck sprids ytterligare. Vi upplever inte att vi censurerar, och beslutet var självklart för förlaget.

Rabén & Sjögrens agerande är inget nytt fenomen. Eva Heggestad är litteraturvetare, och har länge undervisat om barnlitteratur. För några år sedan undersökte hon hur Fem-böckerna städades på 1970-talet.

– Då uppmärksammade man att de var rasistiska, sexistiska och könsstereotypa. Särskilt illa var det i boken Fem på mystiska heden där ”zigenare” framställdes som mystiska, smutsiga och mörka.

– Därför gjorde man om zigenarna till tyska campingturister i stället. I den ursprungliga versionen hade en zigenarpojke uråldriga ”zigenarkunskaper” som han använde för att hjälpa dem i naturen. I den städade versionen blev han en blond, tysk pojke vars vildmarkskunskaper förklaras med att han är med i scouterna. Dessutom skrevs böckerna om så att pojkarna hjälpte Ann att diska.

Någon som har studerat hur litteratur städas, censureras och försvinner från bibliotekshyllorna i moralens namn är den amerikanska författaren och juristen Marjorie Heins, som skrivit boken Not in Front of the Children: ’Indecency,’ Censorship, and the Innocence of Youth. Enligt henne bör vi inte städa och censurera litteratur, och inte heller stifta hetslagar eller förbud mot olika uttryck.

– Vi behöver ha dessa böcker och kultur tillgänglig för att känna till vår historia. En av censurens konsekvenser, även om intentionen kan vara välmenande, är att man även censurerar viktig information. Marjorie Heins Not in fron of the children Ivar Arpi Den konstgjorda toleransen Neo nr 6 2012

– Samma sak gäller hetslagar som kan leda till att minoritetsgrupper får svårt att studera sin historia, eller inte kan uttala sig om majoritetsgruppen. Det är bättre att få ut allt i offentligheten och
konfrontera det.

Den senaste tidens debatter om vithet och minoriteter, svenskar och invandrare, handlar i grund och botten om hur vi ska förstå olikhet och att hitta lösningar på rasism och motsättningar. Men det handlar också om vem som har rätt att prata om vissa saker och vem som har rätt att bli arg eller känna sig kränkt. Bakom frågan om vi bör städa kulturen finns en politisk maktkamp, snarare än en kamp mellan befolkningsgrupper. Vem ska ha makten över berättelsen?

Det handlar också om hur olika institutioner behandlar utmanande verk utan vår vetskap. Det ligger i sakens natur att det är svårt att veta, men man kan misstänka att det finns många fler exempel än de som blir uppmärksammade i medierna. Få är villiga att träda fram med namn och utmana myndigheter, arbetsgivare och starka intressegrupper. Det medför risker. Kenan Malik igen:

– När någon säger ”du får inte säga så” kan det också tolkas som ”du underminerar min makt”.

Ayatolla Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie 1989 var ett sätt för reaktionära krafter inom islam att flytta fram sina positioner både i Mellanöstern och Europa. I samband med det islamistiska bokbålet av Satansverserna i staden Bradford sade den brittiske parlamentsledamoten Bernie Grant, grundare av Parliamentary Black Caucus vilket var en sammanslutning för svarta parlamentsledamöter, att ”bokbränning är ingen stor fråga för svarta”, och att protesterna mot bokbålet var ett ”bevis för att de vita ville påtvinga världen sina värderingar.”

Men det finns exempel på hur hänsyn och tolerans kan samsas med yttrandefrihet och ett kulturarv som inte redigeras.

I många kyrkor runt om i Sverige återkommer det klassiska motivet med en ”judesugga”. I Uppsala domkyrka, till exempel, återfinns en bild på en gris som dias av judar i de spetsiga höga hattar de ofta tvingades bära under medeltiden. Där har man hanterat detta genom att under judesuggan placera en skylt där man förklarar antisemitismens historia inom kristendomen, och markera sitt avståndstagande.

Det är ett sätt att ta ansvar för rasism utan att försöka skönmåla vår egen historia.

Sedan Satansverserna publicerades 1989 har tanken att det är fel att kritisera och håna religioner blivit mer allmänt accepterad. Därför har debatten om religion, kultur och identitet alltmer kommit att föras av extrema grupper. Liberalernas och vänsterns walk over har stärkt nationalister och reaktionära falanger inom minoritetsgrupperna.

I Storbritannien har hetslagarna sedan Rushdieaffären expanderat under honnörsordet tolerans, vilket begränsat yttrandefriheten markant också för minoriteter.

Ett exempel på det senare var när den brittiske muslimen Azhar Ahmed nyligen i samband med sex brittiska soldaters död i Afghanistan skrev på sin Facebook-sida att ”alla soldater borde dö och fara åt helvete”, eftersom han tyckte att man borde ge mer uppmärksamhet åt de afghaner som dödats i kriget. För det dömdes han i oktober i år till böter för rasistiskt motiverat hatbrott.

När yttrandefriheten väl börjar kringskäras drabbar det alla.

Artikeln publicerad i Neo #6 - 2012

Lämna en kommentar


8 kommentarer

  1. sven erik hansson skriver: 6 december, 2013 kl. 22:12

    Det där med blondhet och blåögdhet är väl inte främst något som svenskar förknippar med svenskhet.Det är ju utomlands som de gör det.

    Svara
  2. Mats skriver: 10 juli, 2013 kl. 01:56

    Tintin i Kongo fanns inte med bland de seriealbum som skulle rensas bort!

    Svara
  3. Helena skriver: 9 april, 2013 kl. 11:39

    Jag läser just nu ”Historien om An American Dilemma” (1987) där Gunnar Myrdal i slutet av sin levnad beskriver hur rapporten ”An American Dilemma: the Negro problem and modern democracy” (1944) kom till.

    Det intressanta – tycker jag – är att Myrdal i ”Historien om…” inte talar om ”ras”, och ändå i detalj lyckas beskriva den diskriminering som afro-amerikaner i USA utsätts för. Långt innan samhällsvetenskaperna började tala om intersektionalitet diskuterar han det dubbla dilemmat i att tillhöra både en diskriminerad klass (t ex underklassen, de egendomslösa som inte fick rösta; en klass där även vita ingick) och en diskriminerad ”kast” (och han menar att man här inte var betjänt av att utgå från hudfärg, eftersom samhället diskriminerade även ljus- och vithyade som på nåt sätt ansågs vara besläktad med ”kasten n-r” enligt ”the one-drop-rule”). Ordet ”n-r” blev, enligt Myrdal, analytiskt användbart i denna rapport, under denna tid – dvs på 1930-och 1940-talet – just därför att det är *en beteckning* som kommer utifrån, som egentligen inte har något naturligt eller ”biologiskt” samband med *de betecknade*, dvs afro-amerikanerna. Ett exempel från 1930-talets USA: En ”n-r” förväntades av vita bete sig på ett speciellt sätt (ta av sig hatten, titta ner i marken, skrapa i med foten). När hen inte gjorde det hade vita plötsligt svårt att beteckna personen som ”en n-r”. Myrdal beskriver t ex hur han och en afro-amerikansk kollega checkar in på ett hotell för endast vita utan att personalen reagerar, eftersom afro-amerikanen inte beter sig enligt den gängse stereotypen för hur ”n-r” förväntas bete sig. Han behåller hatten på, han tittar portiern i ögonen, osv. (Sen kan man naturligtvis fråga sig om detta fungerat om inte Myrdal, med sin svenska accent, varit med?)

    Jag säger absolut inte att n-ordet skall användas idag. Inte alls. Men Myrdals text visar att det heller inte fungerar att radera det ur historiska källor. ”N-ordet” är inte utbytbart mot ”svart”. I n-ordet ligger en förväntning om att en person är eller ska bete sig som en slav, eller i alla fall underlägset, gentemot vita. Det säger alltså nåt om i vilket sammanhang/vilken tid texten är skriven. Raderar man ordet i gamla texter raderar man oxå den människosyn som förhärskade när den skrevs.

    Sen undrar jag: gjorde Astrid Lindgren Pippi Långstrumps pappa till n-kung för att ”skoja till det”, som du skriver? Eller var Lindgren i själva verket ganska ordentligt insatt i svensk historia och tog sig litterära friheter med något som faktiskt inträffat? Dvs historien om svensken Charles John Andersson som de facto blev vald till ”enväldig herre” av hererofolket i Namibia 1864, för att hjälpa dem göra revolt mot khoikhoi-folket (som då kallades ”hottentotter” av holländarna) eftersom de utnyttjade herero-folket som slavar? För alla som läst Pippi i Söderhavet vet att kurrekurredutterna inte erövrades, kolonialiserades eller förslavades av Pippis pappa, de valde honom självmant till kung efter att han flutit i land på deras ö efter ett skeppsbrott. (Hela historien om Andersson kan man läsa i Tord Wallström: ”Svenska upptäckare” utgiven av Bra Böcker 1983).

    (Sen finns det – tycker jag – ändå ingen anledning att fortsätta ge ut ”Pippi i Söderhavet” i nya utgåvor om folk tar illa vid sig eller känner sig kränkta av dess innehåll. Förutsatt att de faktiskt läst boken, vilket en del kritiker inte verkar ha gjort…)

    Svara
    • Sven skriver: 12 april, 2013 kl. 03:10

      Myrdals observationer från 1930-talets USA är intressanta, men de kan knappast tillämpas på svenska förhållanden – varken då eller nu. Som Stefan Helgesson påpekar i Arpis artikel, så tenderar man även i Sverige utgå från den amerikanska kontexten, vilket blir minst sagt förvirrat. Sverige har faktiskt aldrig haft varken tobaks- eller bomullsplantager, och än mindre några afrikanska slavar. Det finns ingen kollektiv skuld som kan åberopas av svenskafrikaner, då deras förfäder på sin höjd kan ha ”slavat” i industrin för avtalsenliga löner.

      Ordet ”neger” har här alltid betecknat en person från den afrikanska kontinenten, vilken i sin tur uppfattats som exotisk och inte helt ”civiliserad”. Att det i sig skulle varit ”rasistiskt” är helt enkelt inte korrekt. Däremot utgår naturligtvis denna bild av Afrika från en europeisk form av ”civilisation” (i form av institutioner, teknisk utveckling, industrialisering etc.) som av förklarliga skäl inte kunnat växa fram utan europeisk närvaro och inflytande.

      Följaktligen talar vi numera ofta om afrikanska länder som ”utvecklingsländer” (tidigare ”underutvecklade länder”), vilket utgår från precis samma civilisationsbegrepp. Och deras invånare, som vi alltså inte längre kallar ”negrer”, ses som hjälplösa krakar som vi måste ”hjälpa” framåt i utvecklingen med bistånd eftersom de helt enkelt inte klarar sig själva. Jag påstår alltså att avskaffandet av ett förment ”rasistiskt” begrepp tidsmässigt sammanfaller med uppkomsten av en klart rasistisk praktik.

      Då Sverige inte har någon kolonialhistoria att tala om, så finns inget skuldkomplex som kan förklara denna vilja att ”hjälpa”. Det är helt enkelt en moralisk imperialism, faktiskt inte helt olik den ”white man’s burden” som motiverade de första försöken att ”civilisera vildarna”. Fast de gamla kolonialmakterna fick i alla fall utdelning på sina insatser. För svensk del har resultaten varit desto klenare. Någon utveckling att tala om har det inte lett till i de berörda länderna, förutom att en och annan diktator kunnat hållas under armarna.

      Och än värre har vi behandlat de utlänningar (alltså inte bara afrikaner) som kommit till Sverige under de senaste 40 åren. De har i det närmaste omyndigförklarats och ”tagits omhand” av horder av (förvisso välmenande) socialarbetare. Denna totala avsaknad av tilltro till deras förmåga att klara sig själva är egentligen mer rasistisk än de amerikanska plantageägarnas syn. Medan de betraktade ”sina negrer” som egendom, betraktar vi ”våra” mer som sällskapsdjur – vi klappar dem på huvudet och matar dem. Att hävda att utlänningar är lata, eller möjligen för dumma för att klara av ett arbete, torde väl med rätta anses rasistiskt, men hur det kan vara ”solidariskt” att utgå från det övergår mitt förstånd.

      Intressant att negerkung Långstrump faktiskt hade en verklig förebild. Man lär så länge man lever.

      Hur som helst ser jag helt klart ett värde i att fortsätta ge ut nya utgåvor av äldre verk. Inte bara för principen ”alltid retar det någon”, även om jag tvingas medge att jag i svagare ögonblick tilltalas av den, utan framförallt för att i någon mån värna ett ”kulturarv”. Att låtsas som om dessa verk aldrig funnits eller, ännu värre, ”uppdatera” dem är ren och skär historierevisionism. Ursäktande förord kan jag leva med, men det blir ändå lite märkligt när ett förlag känner sig tvunget att leverera sina böcker med sådana läsanvisningar, för att inte säga brasklappar.

      Krzysztof Bak skrev en mycket intressant och läsvärd artikel i DN häromveckan (länk nedan) som tar upp svenska studenters oförmåga att betrakta litteratur utifrån andra normer än de här och nu rådande. (”De klassiska författarna läxas upp för att de berömmer krig, för att de inte tillräckligt stöder arbetarklassen, för att de tjänar patriarkatet, för att de förtrycker minoriteter etcetera.”)

      Är det inte precis det som allt som oftast drabbar Pippi Långstrump och Tintin? Jag inser att böckerna vänder sig till en yngre publik, men jag tror faktiskt att barn har långt lättare att acceptera andra tider och världar i litteraturen än vad deras föräldrar – som gått i samma (flum-)skola som Baks studenter – har. Om något borde det väl väcka ett intresse för att bättre förstå andra tider och kulturer, vilket bevisligen behövs. Bara insikten om att saker inte alltid sett ut och fungerat som nu kommer att vara värd mycket senare i livet.

      http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/svenska-studenter-har-alla-svar–men-inga-fragor

      Svara
  4. Staffan Ohlsson skriver: 6 april, 2013 kl. 12:03

    Noterar bara att den svenska ”hetslagstiftningen” (typiskt) inte träffar
    dubbelsidigt, utan enbart s k svenskar. Kanske kan man hänföra sådant till den numera i Sverige vanliga positiva särbehandlingen;
    d v s av icke-svenskar.

    Svara
    • Sven skriver: 7 april, 2013 kl. 13:40

      Problemet med den lagstiftningen är inte så mycket att den bara gäller vissa grupper, utan att den är totalt redundant. Att hetsa mot ”folkgrupper” (av alla de slag) faller redan under uppvigling, och att hota andra är också olagligt, oavsett om det görs individuellt eller kollektivt. Att spöka ut sig och skrika ”Sieg heil” på stan är väl förargelseväckande beteende om något. (Dessutom hade jag gärna sett att man behållit förbudet mot skändande av fanan, vilket hade kommit väl till pass i dessa situationer. Men, ack…)

      Nej, som vanligt har man löst ett icke-problem med ny lagstiftning. Man har ”visat initiativ” genom att ”göra något”. Man har varit duktig, helt enkelt. Och den som säger något annat måste ju vara rasist. Eller homofob. Eller något lika smickrande.

      Samma invändning kan riktas mot det kommande (?) förbudet mot mobiltelefoner vid bilkörning. Vårdslöshet i trafik har varit straffbart sedan… Väldigt länge. Och det innefattar allt som föraren kan distrahera sig själv med, men istället skall man förbjuda SMS:ande, MMS:ande, twittrande, tandborstning och allt vad folk kan tänkas ägna sig åt bakom ratten i separata lagar. Fortsätter det så här så blir det snart enklare att ange vad som är tillåtet än vad som är förbjudet…

      För övrigt var det en intressant och läsvärd artikel. Den lär inte få det genomslag den förtjänar, men det hedrar Arpi att ha skrivit den. Fortsätt så.

      Svara
  5. Me skriver: 3 februari, 2013 kl. 09:30

    Mycket som är bra, bara en sak., Ordet neger är och har inte varit rasistiskt i sig, i USA kanske, men i Sverige var det för många bara ett ord för den negroida folkgruppen. DÄRFÖR var det oskylldigt att säga att Pippis pappa var Negerkung. Det absolut bästa beviset, (och när jag säger beviset så menar jag verkligen att jag har bevis) är Sången om Niggerdocktor Pillerman i den organga boken ”Nu skall vi sjunga” som kom ut i nyupplaga jag tror det var så sent som 2005??

    Den sången höjer upp Doctor Pillerman på alla sätt som går i vårt värderande Västland.
    Han är läkare. (välutbildad, intelligent, kunnig, smart)
    Han är modig (duckar inte för hjälpa krokodiler)
    Han är snäll, (hjälper lilla krokodilbarnet så att han blir frisk)
    osv osv osv..

    Men han kallas kort och gott för Niggerdoktor och bor i Niggerland.

    Innehållet i sångern är motsattsen till allt som vi kallar rasistiskt. Men man använder ändå ordet Nigger. Därför att detta ord egentligen inte var nedsättande i sig. I alla fall inte i Sverige.

    (Däremot kunde man lägga in en nedsättande ”ton” men det är en annan sak)

    På samma sätt var heller inte Pippis pappa Negerkung ett utryck för rassim.

    VSB

    Svara
    • Maja Dacke skriver: 5 april, 2013 kl. 21:22

      Åh, nu har du tipsat dem om den gamla, kära sångboken, som väl också dras tillbaka för omgörning!

      Svara