Den bästa av barnavärldar?
Vi lever så snällt, tryggt och rättvist att det är alldeles sjukt.
av David Eberhard
Våra barn har det bättre än någon tidigare generations barn någonsin haft. De lever i ett tryggt och säkert samhälle. De lotsas till skolan av sina föräldrar tills de börjar högstadiet. De kan cykla på avskilda banor med hjälm på huvudet och slipper vingla runt i trafiken som barn gjorde förr. De uppmuntras vid minsta motgång och anses samtidigt för sköra för att man ska kunna ställa minsta krav på dem eller ge dem ett skriftligt omdöme. 
Allt det där är säkert naturligt, men det förstärker hos mig en tanke som jag burit med mig i nu flera decennier. En ganska trivial tanke förvisso, men ändå något som allt som oftast tycks glömmas bort i det moderna välfärdssamhället. Vi kan kalla fenomenet för det relativa lidandet.
Det har sannolikt aldrig någonsin existerat några samhällen i världshistorien som är lika välmenande och styrda av ett så starkt rättvisepatos som dagens länder i västvärlden. Vi får det allt bättre, men verkar ändå inte njuta av det fullt ut. I stället skjuter vi fram våra positioner lite till och förväntar oss därmed ännu lite mer av livet. För varje riktig fara vi numera har möjlighet att skydda oss mot uppstår tio nya nästan farliga saker som vi också måste skyddas från. Gör vi det inte på egen hand tvingar kollektivet oss att följa efter genom lagstiftning. På så sätt har vi skapat ett samhälle som visserligen är vadderat och ombonat, men ändå upplevs som hårt och kallt.
Relativiseringen framstår också tydligt i hur vi mår psykiskt. För femtio år sedan var samhället tuffare i snart sagt varje liten beståndsdel. Ändå är det relativa psykiska lidandet i dag långt större, åtminstone om man mäter olika markörer på psykisk ohälsa. Antalet människor med ångestsyndrom och depression ökar. Skolungdomar mår sämre och allt oftare sägs de lida av ADHD. Antalet flickor med självskadebeteende och ätstörningar har också ökat.
Vår oro för att säga emot våra barn grundar sig på den moderna föreställningen om att de kan gå under vid minsta motgång. Man kan läsa överallt om hur illa det kan gå för dem och hur många av dem som riskerar att bli traumatiserade för livet. Så kan det säkert vara. Det är bara det att det inte är så lätt att faktiskt förutse vad som i så fall gjort att barnen inte mår bra som vuxna. Är det genetik? Är det familjeuppväxt? Eller är det något helt annat? Vad forskningen säger i frågan är ganska tydligt – vi föräldrar spelar mycket mindre roll för barnens framtida personlighet än vi själva tror.
Men vi kan råka ge barnen en del gåvor som de inte har nytta av. I den relativa världen skapar vi bekymmer som de inte skulle haft i en annan miljö. De förväntar sig helt enkelt att få allt och blir därför tidigt besvikna när så inte sker. Vi bör kanske tänka efter lite innan vi ger våra barn nästan allt de pekar på, och inse att barn behöver motstånd. Mångsysslaren Paolo Roberto har sammanfattat det problemet i en kärnfull mening. En mening som beskriver vad vi riskerar att göra med våra omhuldade barn:
”Ett säkert sätt att förstöra sina barns liv är att ge dem allt.”
