Dansk dynamit

I svensk debatt framställs Danmark som ett land med stängda gränser och främlingsfientlig opinion. Men invandringen är större i dag än för tio år sedan – och förklaringarna till Dansk Folkepartis framgångar andra än de vi tror.

av Philip Lerulf

Om femtio år – hur kommer historikerna betrakta nutidens Europa?

Sannolikt som en period av uppbrott och förändring. I framtidens skolböcker kommer tjugohundratalets början beskrivas som en vändpunkt i historien, en period när tidigare maktförhållanden ställdes på ända och en långtgående ekonomisk och politisk globalisering suddade ut de nationella gränserna och stöpte om samhällets struktur.

Vi kan också vara säkra på att den utveckling vi i dag har svårt att överblicka för kommande generationer kommer att te sig lika självklar som kommunismens sammanbrott och USA:s stormaktsstatus är för oss.

Hos liberalt sinnade människor världen över väcker förändringarna stora förhoppningar redan i dag, medan de ännu pågår. Många föreställer sig att rivna nationsgränser ska skapa förutsättningar för ökat mänskligt utbyte, demokratisk utveckling och fortsatt tillväxt.

Hos andra väcker den snabba förändringstakten oro. Den optimism en liberal kan känna inför en öppen värld motsvaras i andra läger av rädsla över gränslöshetens konsekvenser. Vad ska hända med jobben? Hur påverkas vår gemensamma kultur? Kommer den gemensamma välfärden att finnas kvar?

I takt med att denna vanmakt spridit sig har också det politiska landskapet förändrats. Nya rörelser och partier har vunnit mark, andra har tynat bort. De extremnationalistiska partier som vuxit fram och vunnit allt större folkligt stöd under den senaste tioårsperioden är kanske den allra tydligaste reaktionen mot den pågående ekonomiska globaliseringen. I land efter land lovar de nationalchauvinistiska partierna att det finns alternativ till en gränslös värld.

I Danmark har Dansk Folkeparti framgångsrikt axlat denna roll. Sedan partiet tog plats på den politiska scenen 1997 har Pia Kjærsgaard och Kristian Thulesen Dahl lockat väljare från alla partier och grupper, inte minst ur traditionell arbetarklass där många upplever att deras jobb hotas när världen krymper och konkurrensen tilltar.

Men i Sverige har Dansk Folkepartis valframgångar sällan förklarats i ekonomiska termer. Flera framträdande författare och samhällsdebattörer har i stället framställt partiets framgångar som en irrationell och närmast kuppartad utveckling och väljarna som förförda av karismatiska ledargestalter.

I sin reportagebok Världens lyckligaste folk (Leopard Förlag, 2009) drar Lena Sundström sitt strå till stacken. Förbryllat frågar hon sig varför arbetarna i Danmark plötsligt började rösta på högern. Historikern Håkan Arvidsson slår i en recension av hennes bok (SvD 12/9 2009) fast att Dansk Folkeparti är ”den danska främlingsfientlighetens drivande parti”. Och i sitt resereportage Europas skam (Natur & Kultur, 2011) påstår Expomedarbetaren Lisa Bjurwald med samma självklarhet att invandringen till Danmark kraftigt begränsades under de tio år som Dansk Folkeparti var stödparti åt den borgerliga regeringen.

Den samlade bild av Danmark som växer fram i dessa skildringar är tveklöst illavarslande. Inte minst Lena Sundström har prisats för sin förmåga att blottlägga danskarnas inneboende främlingsfientlighet.

Men beskrivningarna av den danska situationen är i regel antingen överdrivna eller direkt felaktiga.

Redan i mitten av 1980-talet visste de danska opinionsinstituten att en majoritet av de danska väljarna var kritiska till den förda invandrings- och integrationspolitiken. Åtta av tio danskar ville begränsa invandrares och flyktingars möjligheter att bosätta sig i landet.

De etablerade partierna försökte länge undvika ämnet. Men strategin visade sig omöjlig, och i Folketingsvalet 1987 tog Fremskridtspartiet fasta på det växande folkliga missnöjet. Tio år senare var det Dansk Folkepartis tur.

Så till skillnad från vad som ofta påstås var det inte Dansk Folkeparti, eller något annat parti för den delen, som skapade den invandringskritiska opinionen. Det var snarare en befintlig folkopinion som sökte ett parti, och till slut fann det.

Opinionsundersökningarna från 1980-talet är inte okända, och Lisa Bjurwald hänvisar till dem i sin bok. Samtidigt är hon snabb att tillägga att det var Dansk Folkeparti som gjorde ”storpolitik” av den invandringskritiska opinionen.

Även här säger analysen mer om betraktaren än det betraktade. Anders Fogh Rasmussen, statsminister 2001–2009, verkade redan innan han tillträdde som partiledare för liberala Venstre 1998 för att partiet skulle skärpa sin invandringspolitik. Det var flera år innan Dansk Folkeparti grundades.

I den svenska debatten påstås det också regelmässigt att Dansk Folkeparti under sin tid vid regeringsbordet stängde gränserna till Danmark, eller åtminstone kraftigt begränsade invandringen.

Även sådana påståenden vilar på skakig grund. Trots att Pia Kjærsgaard onekligen skärpte den invandringspolitiska retoriken fortsatte invandringen till Danmark under 2000-talets första decennium. Mellan 1999 och 2010 steg den årliga invandringen med drygt 43 procent, från cirka 27 000 personer 1999, då Danmark som bekant fortfarande hade en socialdemokratisk regering, till uppåt 48 000 personer 2010.

Inte heller upphörde anhöriginvandringen. Tvärtom. Mellan 1999 och 2010 steg den årliga anhöriginvandringen med hela 60 procent, från knappt 800 till drygt 1900 personer. Från att ha varit en marginell företeelse 1985 fanns det 2010 sammanlagt 11 000 anhöriginvandrare i Danmark. ”Om regeringens mål var att det skulle komma färre utlänningar till Danmark får man säga att de har misslyckats”, konstaterade Radikale Venstres talesperson i migrationsfrågor, Morten Østergaard, torrt i slutet av 2010.

Dansk Folkeparti är vare sig ett isolerat fenomen eller ett parti som växte fram ur tomma intet. Snarast bör det betraktas som en reaktion på de förändringar som Europa genomgår när världen växer samman och fler länder tar del av den ekonomiska utvecklingen. Statsvetaren Allan H Meltzer har konstaterat att tillförseln av några hundra miljoner kinesiska och indiska arbetare till den globala arbetsmarknaden de senaste två-tre decennierna är en viktig förklaring till att Europas tidigare så självklara ekonomiska och politiska roll nu utmanas.

Det är en enkel observation med långtgående konsekvenser för inte minst den välfärdsordning som många européer vant sig vid, med höga skatter och omfattande offentlig sektor. När europeiska regeringar ser sig tvingade att göra stora nedskärningar för att få bukt med växande budgetunderskott, stigande statsskulder och vikande tillväxt upplever många i samhället att deras värld tas ifrån dem. Det senaste årets tv-bilder från våldsamma protester i både Aten och London sätter ett mänskligt ansikte på den ilska och frustration som följer i svångremspolitikens spår.

Partier som i ett sådant läge lovar att motverka globaliseringen och värna det bestående, det nationella, kommer att få ett ökat stöd. Utvecklingen har varit densamma i flera europeiska länder, däribland Ungern och Finland. Även i Frankrike har socialisternas kandidat François Hollande inför vårens presidentval sökt stöd i missnöjesleden, när han pekat ut finansmarknaden som sin främsta motståndare och lovat sänka pensionsåldern, inrätta en statlig investeringsbank och sagt sig vilja omförhandla EU:s europakt för att därigenom kunna driva en mer vänsterorienterad utbudspolitik.

I Danmark har den danska arbetarklassen, som traditionellt har röstat på Socialdemokraterna, i stor utsträckning börjat rösta på Dansk Folkeparti. Enligt statsvetaren Jørgen Goul Andersen är partiet sedan början av 2000-talet det största bland vanliga arbetare. Det innebär emellertid inte nödvändigtvis att arbetarna, så som Lena Sundström påstår i sin bok, plötsligt skulle börjat rösta för en höger-
orienterad politik.

För vid sidan av en restriktiv invandringspolitik förespråkar nämligen Dansk Folkeparti en konventionell välfärdspolitik. Man kan säga mycket om krav på progressiv skattepolitik och ett högt skattetryck, en vilja att bevara en partsbaserad arbetsmarknadsmodell med begränsad statlig inblandning, krav på starkt nationellt ägande av naturresurser, infrastruktur och energiproduktion, motstånd mot privatiseringar av välfärdssektorn, krav på mer resurser till landets äldrevård, kritik av åtstramningar av pensionssystemet, önskemål om gratis kollektivtrafik till pensionärer samt krav på en offentligt finansierad välfärdssektor med likvärdig service till alla medborgare – men iögonenfallande borgerligt är det inte. Därmed inte sagt att heller en vänsteretikett är särskilt klargörande, även om Dansk Folkeparti i den danska debatten inte sällan kallas för de nya Socialdemokraterna.

Här hemma tycks Sverigedemokraterna eftersträva en liknande roll som Dansk Folkeparti. Partiet finner dessutom stöd i samma grupper, bland väljare som står i främsta ledet när den ekonomiska globaliseringen leder till att arbetstillfällen slås ut eller flyttar utomlands. Enligt Sveriges Televisions valundersökning, Valu, var det i riksdagsvalet 2001 en betydligt större andel arbetslösa än förvärvsarbetande som röstade på partiet. Och trots att Sverigedemokraterna bara fick sex procent av LO-medlemmarnas röster hade partiet störst andel LO-medlemmar bland sina väljare av alla partier. I Sifos oktobermätning 2011 var Sverigedemokraterna det tredje största partiet inom LO-kollektivet med drygt 10 procent av stödet.

I diskussionen om Dansk Folkeparti är det viktigt att skilja mellan partiets politik och dess faktiska påverkan. Till skillnad från vad som ofta hävdas i Sverige har Dansk Folkeparti inte stängt Danmarks gränser. Enskilda lagar på migrationspolitikens område förtjänar kritik. Inte desto mindre har invandringen till landet fortsatt, och till och med ökat under tjugohundratalets första tio år.

För att förstå Dansk Folkeparti måste man lyfta blicken. Partiets ökade stöd är en konsekvens av globaliseringen och att den grundläggande konflikten mellan att förändra och bevara åter gjort sig påmind i europeisk politik. Dansk Folkeparti säger sig stå på de vanmäktiga och missnöjdas sida och förespeglar att det finns alternativ till en gränslös värld. Det är ett ställningstagande som visserligen aldrig samlat över 15 procent av väljarstödet, men som likväl bör tas på allvar. När Lena Sundström och Lisa Bjurwald väljer att göra diskussionen om Dansk Folkeparti till en skildring av växande främlingsfientlighet och rasism, avhänder man sig alla möjligheter att förstå historien och därmed hitta vägen framåt.

Artikeln publicerad i Neo #3 - 2012

Kommentera Oscar


En kommentar

  1. Oscar says: 10 november, 2014 kl. 15:06

    En del gillar helt enkelt inte förändring. Ganska naturligt då att nationalistiska partier växer fram då vi blir mer globaliserade. Turligt nog är dom för det mesta i minoritetsställning. Dom allra flesta ser nog fördelarna i att hänga med i den globala utveckling.

    Intressant läsning i övrigt. Här ser man ju att även SD och dess anhängare ljuger om Danmark. Tittar man på beviljat uppehållstillstånd så ser man ju att det inte alls är särskilt stor skillnad i antalet i förhållande till befolkningen.

    Kanske glömmer SD att Sverige är dubbelt så större än Danmark?

    Svara