Brackans comeback

På 1970-talet hade borgarna hånats i filmen, litteraturen och i statstelevisionens pedagogiska barnprogram. De levde förljuget, ytligt och förkastligt och väntade egentligen bara oroligt på att förpassas till historiens skräphög. Men nu är borgaren tillbaka.

av Dick Harrison

Dick Harrison borgerlig kälkborgare småborgare Marx Fronesis Erik Bengtzboe MUF Thorbjörn Fälldin Neo nr 4 2014

Vad innebär det att vara borgerlig? Hur reagerar folk om någon bekänner sig till borgerliga värderingar? Är termen bra eller dålig? Känns den fräsch eller nattstånden?
För många i min generation är borgerlighetsbegreppet förknippat med negativa värderingar. När jag hör ordet får jag en bitter ryggmärgsmässig reflex som är svår att skaka av. Det är inte konstigt. Den som gick i skolan och såg på tv på 1970-talet fick ideligen höra att de borgerliga, i synnerhet de politiskt aktiva, stod för något föråldrat, något passé, något osolidariskt och osunt. De som röstade icke-socialistiskt – hit hörde mina föräldrar – måste alltid vara beredda att försvara sig, nästan be om ursäkt, om de ens erkände sina preferenser öppet.

Särskilt i barnprogrammen blåste starka vänstervindar, men även i skolan trumpetades borgerlighetens fasor högljutt. Jag glömmer aldrig när vi fick se ett dokumentärprogram om hur bra det var i Kina, där politik (det vill säga kommunistisk dylik) var ett obligatoriskt skolämne. I klassdiskussionen efteråt fick vi veta hur bra det skulle vara om vi tog efter exemplet i Sverige. På mellanstadiet fick vi lära oss att den gamla borgerliga skolan skulle krossas, ty så hade staten beslutat, och att vi barn måste vara redo att förklara för gamla förstockade lärare vad som var rätt och fel. Lägg därtill alla de gamla halvfula borgarord jag så småningom lärde mig: kälkborgare, borgarbracka, småborgare.

Jag kan inte dra mig till minnes en enda person i min barn- och ungdom som stämplade sig själv som borgerlig. Termen var som ett gammalt ostädat hus, där mattorna behövde piskas, möblerna lagas och glödlamporna bytas ut.

Skillnaden är slående jämfört med dagens situation. När jag hyllar gamla borgerliga bildningsideal får jag betydligt fler applåder och medhållande kommentarer än indignerade utrop. Det är inte svårt att finna politiskt intresserade icke-socialister som gärna definierar sig som borgerliga. Tankar om borgerliga dygder och värderingar har kommit i ropet – eller rättare sagt, de dygder och värderingar som därmed avses kan numera problemfritt etiketteras som borgerliga.  På 2010-talet kan man, om man vill, fylla ordet borgerlighet med ett positivt innehåll som står i skarp kontrast till de negativa klanger som ringde i mina barnaöron på 1970-talet. Det faktum att den tidskrift i vilken denna artikel publiceras har betecknat sig som borgerlig är i sig ett ypperligt exempel på utvecklingen. Dick Harrison borgerlig kälkborgare småborgare Marx Fronesis Erik Bengtzboe MUF Thorbjörn Fälldin Neo nr 4 2014 citat1

Etymologiskt är borgerligheten lätt att härleda. Ordet stammar från termerna borg och burg i betydelsen stad (i regel befäst dylik). De köpmän och hantverkare som ägde fastighet eller burskapsrättigheter i en medeltida stad kunde kalla sig borgare. Borgarna stod i motsatsställning till de jordägande adelsmännen på landsbygden, och deras relation till kungamakten var aldrig okomplicerad. Av detta följer att termen så småningom kom att länkas till de uppåtsträvande, kapitalistiska samhällsgrupper som på 1700-talet och i början av 1800-talet hade gott om pengar men föga makt. Denna krets av missnöjda men burgna medelklasspersoner, på franska definierade som bourgeoisien, utgjorde en solid bas för de revolutioner och liberala reformer som vände uppochned på l’ancien régime. Borgerligheten dominerade därefter samhälls- och kulturlivet i Västeuropa till början av 1900-talet.

När man i dag uttalar sig om olika aspekter av borgerlig kultur är det i första hand denna epoks värderingar och ideal som lyser igenom. Till skillnad från det äldre samhället, där börden och privilegierna varit av avgörande betydelse, hyllade borgerligheten den enskilda individen och vikten av personlig duglighet. En god representant för borgerligheten skulle vara självdisciplinerad (ordning och reda!), kultiverad och kunna skilja mellan privatliv och offentlighet. Man skulle förbereda sig väl för livet, hushålla med sina resurser och sin tid och nogsamt planera för framtiden – tvärtom vad som var fallet på slösaktiga adelsgods och i oborstade arbetarhem. Faktum är att många av de dygder som borgerlighetens representanter utformade på 1800-talet i dag uppfattas som självklara måttstockar och grundpelare för ett gott liv, utan att någon reflekterar över deras historiska bakgrund. När arbetarrörelsen utformade sina skötsamhets- och bildningsideal kring förra sekelskiftet stod de borgerliga kulturmönstren i centrum för ambitionerna.

Häri ligger roten till de negativa associationer jag minns från barndomen. Eftersom de liberaler och konservativa som dominerade Västeuropas stater under decennierna före första världskriget förknippades med borgerliga värderingar, kom både människorna och deras kultur att bli måltavlor för uppåtsträvande gruppers kritik. Såväl rebelliska konstnärer och författare som socialistiska politiker uppfattade den borgerliga hegemonin som en fientlig kraft. Det etablerade samhället – dess pengar, dess kläd-, musik- och arkitekturstilar och dess konstnärliga smak – stack oppositionen i ögonen. I synnerhet den stora medelklassmassan som antogs följa strömmen och gå i kapitalets ledband utsattes för föraktfulla utlåtanden. Det var i detta sammanhang som ord som ”kälkborgare” och ”borgarbracka” kom till flitig användning.

Det är mot denna bakgrund vi måste förstå det intresse för att definiera och förklara borgerligheten som växte fram på 1800-talet. Den rika bourgeoisiens växande inflytande i länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland resulterade i analyser och debatter om den vittförgrenade borgerlighetens sanna väsen. Ett känt exempel är kontrasteringen av näringslivsborgerskap och bildningsborgerskap, vilka båda befann sig högt upp på samhällsstegen men i övrigt inte hade mycket gemensamt. Näringslivsborgarna var kapitalister som tjänade pengar på fabriker, banker och handel. Bildningsborgarna var tjänstemän, akademiker och andra välförsedda medlemmar av samhällets övre skikt som inte i första hand förknippades med penningförvärv. Till detta kom småborgarna, en av Marx omhuldad term som syftade på medlemmar av lägre medelklass. På franska talade man om haute bourgeoisie (förmögna kapitalister) och petite bourgeoisie (till exempel enklare affärsinnehavare och egenföretagande hantverkare).

Det som särskilt dömde ut borgerskapets medlemmar, sett ur socialistisk synvinkel, var deras ovilja att inse och ta de moraliska konsekvenserna av det sätt på vilket de erhållit sina rikedomar. Marx erkände förvisso borgerskapets ekonomiska driftighet, men han fördömde dess förtryck av de arbetare som i slutändan behövdes för att borgarna skulle få det gott ställt. Borgarnas kultur vilade, menade marxisterna, på deras hänsynslösa exploatering av underklassens arbete. Lösningen på problemet stavades revolution (eller, om man var socialdemokrat, reformer).

I förlängningen kom även borgerlighetens konsumtionsmönster och mentalitet under socialistisk lupp och dömdes ut som ooriginella, slösaktiga och allmänt förkastliga – en vräkig vardagsrumskultur som dignade under conspicuous consumption. I det viktorianska och edvardianska Storbritannien, i det oskarianska Sverige och i tredje republikens Frankrike präglades – hävdade kritikerna – den borgerliga kulturen av ett officiellt förnekande av känslor och sexualitet (vilket dolde en inofficiell dubbelmoral), samtidigt som penningen gjordes till gud. De borgerliga sände ut signaler om framgång genom att fylla sina hem med opraktiska men kostbara ting. Den kuvade borgarhustrun formades till ett lyxföremål som skulle föra artig konversation, spela piano och representera den ytliga välmågan på fina middagsbjudningar. Denna kulturella nidbild spreds och vidareutvecklades under hela 1900-talet i otaliga skönlitterära verk, teaterpjäser och gestaltningar på vita duken – allt från bröderna Manns mästerliga tyska romaner till Luis Buñuels spanska filmer.

Dick Harrison borgerlig kälkborgare småborgare Marx Fronesis Erik Bengtzboe MUF Thorbjörn Fälldin Neo nr 4 2014 citat2

Utifrån ovanstående är det inte svårt att förstå varför borgerlighetsbegreppet stundom har varit problematiskt att bruka om den egna positionen. Detta gäller även termens främsta användningsområde – politikens värld. Dick Harrison borgerlig kälkborgare småborgare Marx Fronesis Erik Bengtzboe MUF Thorbjörn Fälldin Neo nr 4 2014 borgerligt

När ordet borgerlig nyttjats om svenska politiska partier har termen nästan alltid brukats som andra sidan av ett mynt, som en terminologisk reaktion på den problemdefinierande, aktiva socialismen. Det har alltid varit löjligt enkelt att hitta socialdemokrater som stolt proklamerat att de är socialister, men det har ofta varit svårt att hitta moderater, folkpartister och centerpartister som spontant, med handen på hjärtat, har berömt sig av att vara borgerliga. Termen har varit behäftad med svårigheter. Faktum är att det politiska bruket av termen går direkt tillbaka på aggressivt språkbruk inom vänstern. Det ursprungliga skällsordet ”borgerlig” togs i ett senare skede upp av högerpartierna, i synnerhet av Allmänna valmansförbundet, och gavs en vagt positiv värdeladdning, för att först många decennier senare även anammas av Folkpartiet och Centern.

Faktum kvarstår att den enda gemensamma ideologiska nämnaren för de borgerliga partierna i Sverige är att de är icke-socialistiska och har en marknadsekonomisk grundsyn. Inom detta breda fält ryms rörelser och grupperingar som av tradition har varit bittra motståndare. Under 1900-talets lopp har Centern vid flera tillfällen fungerat som Socialdemokraternas närmaste allierade och samregerat med dem. Liberaler och konservativa avskydde varandra intensivt under seklets första decennier. Även inom den liberala falangen har motsättningarna mellan kulturradikaler, frikyrkliga och andra grupper varit så betydande att det på 1920-talet ledde till partisplittring. Om det inte varit för socialdemokratins exceptionellt långa maktinnehav från 1930-talet till 1976 är det högst osannolikt att liberala, konservativa, kristdemokratiska och agrarpolitiska partier hade accepterat att buntas ihop som ett ”borgerligt” block. Mer än en borgerlig partiledare, exempelvis Thorbjörn Fälldin, har i det längsta värjt sig mot begreppet och föredragit termen ”icke-socialistisk”.

Till saken hör också att begreppet ofta har använts i misstänkliggörande syfte. När socialister målar ut Miljöpartiet – som uttryckligen inte tillhör det borgerliga blocket – som borgerligt är det inte för att vara snälla. Ett ännu bättre exempel är den vanligt förekommande vänsterkritiken att Socialdemokraterna under de senaste decennierna i allt väsentligt har varit ett borgerligt parti, eftersom dess ekonomiska politik har varit föga socialistisk. I många sådana fall hade ord som ”liberal” kunnat brukas, men ordet ”borgerlig” låter – särskilt för en sosse – mycket sämre.

När borgerligheten numera diskuteras som en specifik ideologisk identitet rör det sig alltså om ett ungt fenomen – och det är fortfarande problematiskt. Ett praktexempel på termens komplexitet är den debatt som ägde rum i svallvågorna av att Erik Bengtzboe, ordförande för Moderata ungdomsförbundet, i en artikel på DN Debatt den 26 november 2012 tog avstånd från ordet borgerlig och menade att Moderaterna inte borde bruka det om sig själva.

I Bengtzboes tankevärld har begreppet starka negativa associationer: ”Den klassiska borgerligheten försvann för många år sedan […]. Begreppet borgerlig är inte längre främst något som samlar företrädare för alliansens partier och våra idéer, utan utgör i stället en mur mot dem utanför.” Han konstaterar också att borgerlighetsbegreppet som identitetsmarkör ”hindrar utvecklingen av våra liberala och konservativa idéer.” Med borgerlighet förknippar Bengtzboe uttryckligen en överklassvärld med kristallkronor, pärlhalsband och sjurättersmiddagar. En socialistisk agitator från anno dazumal hade knappast kunnat formulera sig mer träffande.

Påföljande dag replikerade sex liberala debattörer under rubriken ”Borgerlighet är inte överklassfasoner”. Deras huvudpoäng var att borgerligheten – som de definierade som en tro på ”bildningsideal, företagsamhet, idén om att individen går före kollektivet och att var och en ska kunna försörja sig själv” – utgör det kitt som bundit samman alliansregeringen. Det sägs inte rent ut, men debattörernas andemening är utan tvekan att borgerligheten som övergripande ideologisk ram är så solid att den kan lämna 1900-talets semantiska träsk bakom sig och bli en lika problemdefinierande och aktiv kraft som fordom socialdemokratin var.

Båda debattartiklarna är exponenter för den utveckling som har kännetecknat det svenska politiska landskapet sedan den borgerliga valsegern 2006. Genom att ta spjärn mot allt som andades traditionell borgerlig politik och profilera sig som ”nya” lyckades Fredrik Reinfeldts moderater forma en uppfattning om det icke-socialistiska lägret som mer visionärt, handlingskraftigt och framåtpekande än motståndarnas. I detta arbete ingick ett markant avståndstagande från just kristallkronor, pärlhalsband och sjurättersmiddagar. Man accepterade den gamla socialistiska nidbilden och tog själva spjärn emot den.

I förlängningen uppkom olika strategier för hur de borgerliga skulle gå vidare, när de nu äntligen fått vind i seglen. En blev att (som i Bengtzboes fall) förkasta borgerlighetsbegreppet. En annan blev att göra en positiv poäng av termen genom att lyfta upp ett antal icke-socialistiska grundpelare som den sanna borgerlighetens kärnpunkter.

Det är alltså inte märkligt att borgerlighetsbegreppet vid denna tid kom i fokus för analyser i debattfora och antologier. Ett typiskt exempel är tidskriften Fronesis 24:e nummer (2007). Redan i det inledande kapitlet ”Den konturlösa borgaren” visade Henrik Gundenäs, Johan Lindgren, Dalia Mukhtar-Landgren och Magnus Wennerhag på spretigheten i begreppet och dess historiska användningsområde. Tidskriftsnumret är för övrigt ett ypperligt exempel på hur den gamla kulturkritiska tolkningen av borgerskapet fortfarande färgar akademikers syn på termen.

Ta bara föreställningen att den typiska representanten för borgerligheten är osäker och ängslig, ständigt bekymrad över sitt förhållande till övriga samhällsgrupper och sin moraliska karaktär. ”Det har alltid funnits en rädsla för deklassering och med den en strävan att upprätthålla fasaden och positionen.”

Sådana uttalanden duggade tätt i äldre tiders schablonbeskrivningar av revirtänkande medelklassare, men personligen har jag aldrig reagerat över någon osäkerhet och ängslighet hos borgerliga. Det är en av många fördomar som hängt med sedan 1800-talet och som fortfarande går igen i utomstående betraktares generaliseringsförsök.

Fronesis-författarna gör också en poäng av att borgerligheten i det tidiga 2000-talet befinner sig i en renässans, eftersom många av dess gamla värderingar har återkommit med kraft: den tidiga kapitalismens entreprenörsanda, det förra sekelskiftets bohemattityder samt tron på familjen och hemmet (inklusive husan). Det enda som inte återkommit, konstaterar de, är bildningen.

Summa summarum: borgerligheten är, nu mer än någonsin, ett begrepp som det är upp till oss själva att fylla med innehåll. Krisen för de vänsterkrafter som dömde ut borgerligheten på 1900-talet har gjort att icke-socialistiska opinionsbildare, med större auktoritet än tidigare, kan ta sig makten och rätten att förhålla sig till begreppet och profilera det efter eget sinne.

Man kan naturligtvis agera som MUF-ordföranden och prioritera ord som liberalism och konservatism. Men risken är överhängande att man därmed kastar ut barnet med badvattnet, i synnerhet som även liberalism och konservatism är mångtydiga termer. Alltför mycket skiljer de svenska borgerliga partierna åt för att de, särskilt i valtider, bör tacka nej till att lyfta fram den ideologiska grund de trots allt har gemensamt. Frågan blir då hur en positivt menad borgerlig identitet skall formuleras. Spretigheten i begreppets användningsområde är härvid en styrka: ingen har monopol på termen, varför det är fritt fram att tälja sig ett politiskt och allmänkulturellt innehåll.

Till de självklara komponenterna i en modern borgerlighetsdefinition hör de som alltid anförs: tron på marknadsekonomin och individen samt avståndstagandet från socialism. Men för att få pregnans och kraft behövs något mer, något som har saknats i det ekonomiskt färgade politiska gränssnitt som kännetecknat de senaste decenniernas politiska kultur. Det bästa element jag kan tänka mig är just det som enligt många analyser dessvärre saknas: bildning.

Det fanns en tid när bildningsidealet var något som borgerligheten yvdes över och som arbetarrörelsen sökte tillskansa sig. Den tiden ligger bara några generationer bakom oss. I ljuset av den massiva kritiken mot dagens svenska utbildningssystem, vars tillkortakommanden i stor utsträckning beror på brist på bildning, borde det vara en smal sak att låta borgerligheten definiera sig i kraft av en bildningsrenässans.

Egentligen finns det bara ett problem med detta, frånsett risken att SAP kanske också tar till sig taktiken. Om moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater definierar en borgerlig plattform där bildningsidealet blir lika centralt som den icke-socialistiska ideologin måste de också vara beredda att leva upp till idealet. Det måste ge goda samhällspoäng, vara positivt meriterande, att vara skönlitterärt beläst, känna till klassikerna inom musik och konst, läsa vetenskapliga tidskrifter och yrka på läxläsningens välsignelser. Det måste löna sig att tillägna sig kunskap.

Sistnämnda krav är måhända lätt att acceptera i teorin. Men i praktiken? Är Sverige redo för en renässans för det lärdoms- och flitighetstänkande som länge förkastades som reliker av en död och begravd Bildungsbürgertum? Jag tvivlar. När jag blickar ut över alliansregeringens ledande företrädare och den bild borgerliga politiker väljer att måla upp av sig själva och sina visioner är det inte bildning, kunskap och lärdom som lyser starkast – det vill säga om man räknar bort den närmast panikslagna ivern att förbättra skolan, som sprider sig inom båda politiska blocken. När borgerliga politiker pekar ut vägen mot framtiden är tillväxt och arbete starkare honnörsord än kunskap. Det är lättare att finna rubriker i borgerliga tidningar som illustrerar hur personer som gjorde dåligt ifrån sig i skolan likväl har blivit framgångsrika entreprenörer, än rubriker som hyllar folk som har tillskansat sig bildning och därför blivit bättre människor. Men tvivlet kan inte döda hoppet.

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2014

Kommentera » Borgerens comeback


En kommentar

  1. » Borgerens comeback says: 1 oktober, 2014 kl. 06:00

    […] Teksten er opprinnelig publisert i det svenske tidsskriftet Neo (nr. 4 – 2014). […]

    Svara