I backspegeln:

Bojkotter

Rysslands nya lag mot ”homosexuell propaganda” har väckt bestörtning i omvärlden. Nu höjs röster för att Sverige ska bojkotta Vinter-OS i Sochi nästa år. Metoden har använts många gånger genom historien, med växlande resultat.

av Andreas Ericson

1976–1988:  OS-bojkotter

Mellan 1976 och 1988 drabbades samtliga olympiska sommarspel av bojkotter. En stor grupp afrikanska länder valde att inte ställa upp i OS i Montreal eftersom Nya Zeeland fick delta trots att landet brutit mot det internationella embargot mot Sydafrika genom att låta sitt rugbylag turnera där. 

1980 hade facklan vandrat vidare till Moskva och en kommunistregim som precis invaderat Afghanistan. Aggressionen mot en muslimsk stat fick Saudiarabien att initiera en bojkott och Jimmy Carter förklarade i januari 1980 att inte heller USA skulle dyka upp. En rad västallierade anslöt, däribland Norge. Men väst var splittrat och nära USA-vänner som Storbritannien och Australien valde att delta. I USA var nog NBC ledsnast efter att ha köpt sändningsrättigheterna för 61 miljoner dollar och sålt 98 procent av reklamutrymmet. Lyckligvis hade man försäkring.

Bojkotten stoppade nu inte kriget i Afghanistan som pågick i ytterligare nio år. Spelens stämningsmässiga nollpunkt kom förmodligen när man skulle lämna facklan vidare till nästa stad som råkade vara Los Angeles. För att dämpa pinsamheten valde man att hissa stadens flagga i stället för stjärnbaneret. 

1984 hade inte USA invaderat något land i den omedelbara närtiden så Sovjet fick hitta på andra skäl för sin hämndbojkott. Till slut fastnade politbyrån för de ”aggressiva stämningarna” mot Sovjetmedborgare som man ansåg grasserade i USA . Resten av östblocket anslöt sig mer eller mindre frivilligt till bojkotten. (Iran var det enda land som bojkottade båda spelen, det senare med hänvisning till USA:s inblandning i Latinamerika, ”i synnerhet El Salvador”.) Ryssarna skyllde också på den högljudda exilsovjetiska organisationen Ban the Soviets som hoppades på massavhopp av kommunistiska idrottsmän och hade förberett såväl safe houses som språkkurser för asylsökande stavhoppare och kanotister. OS i Los Angeles blev trots hålen i startlistorna en kommersiell succé.

När OS 1988 arrangerades i Sydkorea var det kalla kriget på upphällning och för första gången på länge kunde all världens ungdom mötas i fri tävlan igen. Eller nästan all. Grannarna i norr ville inte vara med på den imperialistiska idrottsfesten om de inte fick arrangera åtminstone åtta grenar. Sydkorea sa att kamraterna fick nöja sig med två. Då uteblev nordkoreanerna och fick stöd från de sista kvarvarande hardcorekamraterna på Kuba och i Nicaragua.

I Sverige betrakades bojkotterna alltid med viss förstämning, även om de ansågs gynna Faluns chanser att få framtida Vinter-OS eftersom ingen skulle vara dåraktig nog att bojkotta det neutrala Sverige.

2006:  Människohandel eller fotboll?

Hot om bojkott behöver inte alltid bli verklighet för att budskapet ska gå fram. När Claes Borgström var jämställdhetsombudsman utförde han sitt opinionsbildande uppdrag med stor framgång när han 2006 krävde att Sverige skulle bojkotta fotbolls-VM i Tyskland senare under sommaren. Orsaken var att de väldiga och huvudsakligen manliga fanskarorna enligt Borgström skulle dra till sig prostitution och därmed gynna människohandel. Han sade sig veta att minst 10 000 kvinnor skulle tvingas till Tyskland som sexslavar under VM. ”Förlusten av ett svenskt deltagande i fotbolls-VM 2006 – och en möjlig uteslutning från nästa – ska vägas mot möjligheten att hundratusentals kvinnor och barn varje år slipper hamna i slaveri”, förklarade han på DN Debatt. 

Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Expressens krönikörsnestor Mats Olsson kallade Borgström för ”Bordellkungen” och Jämo:n anklagades allmänt för att hysa en usel manssyn. Men Borgström var givetvis klipsk. Hotet om bojkott var poänglöst, men provocerade fram så många ilskna reaktioner att Borgström fick många tillfällen att komma med repliker. Det utrymmet använde väl, inte för att argumentera för en bojkott, utan mot prostitution.

Efter VM hävdade den tyska polisen att man inte märkt av någon ökning av antalet sexköpare.

1968–2009: Tenniskravaller

Av en märklig slump har just tennisen i Sverige kommit att bli föremål för täta krav på bojkotter. De mest kända exemplen är Davis Cup-matcherna mot Rhodesia 1968, Chile 1975 och Israel 2009. I samband med den sistnämnda som skulle spelas i Malmö förklarade stadens kommunalråd Ilmar Reepalu att han inte ansåg att matchen borde spelas alls på grund av kriget i Gaza. Som skäl angav han att Malmö hade en stor befolkning med rötter i Mellanöstern. Eftersom en kommun knappast kan bedriva egen utrikespolitik beslutade vänstermajoriteten att matchen skulle spelas, men inför tomma läktare. Reepalu motiverade i Sydsvenskan beslutet med att den annars skulle ”kräva den största polisinsatsen någonsin i Skåne”. Den ledde till att Internationella Tennisförbundet bötfällde det svenska förbundet som skickade notan vidare till Malmös skattebetalare. Staden bannlystes också från att arrangera vidare Davis Cup-matcher.

Men det är inte alla länder som kvalificerar för protester. Sverige har tätt idrottsutbyte med stater som enligt Freedom Houses rankning tillhör världens mest ofria länder, exempelvis har vi i herrfotboll nyligen mött Vitryssland (2010), Saudiarabien (2006), Nordkorea (2013), Bahrain (2012) Kina (2012) och Syrien (2010).

Idrott är verkligen politik och uppenbarligen krävs det att Sverige möter en särskild form av otäcka länder för att bojkotthotet ska vädras. Vitryssland (Europas sista kvarvarande diktatur), Saudiarabien (som inte tillåter kvinnor i publiken) och Nordkorea (som gör ungefär allt annat ont) är acceptabla partner. Israel är det inte. I alla fall inte i Mamö.