Befängt om UFO:n

av Johan Wennström

 Den schweiziske författaren Erich von Däniken fick på 60- och 70-talen stort genomslag med sina teorier inom det paranormala. I flera böcker hävdade han att forntida kulturer, till exempel i Peru, hade fått besök av utomjordiska astronauter. Besökarnas teknologiska och kulturella inflytande kan ses, enligt von Däniken, i grottmålningar av stjärnbilder, kryptiska ordvändningar i religiösa skrifter och artefakter som de så kallade Nazcalinjerna i Peru och Egyptens pyramider. Han menade även att vi människor härstammar från dessa forntida astronauter.

von Dänikens teorier, som naturligtvis lätt har kunnat avfärdas rent vetenskapligt, ligger nu till grund för storfilmen Prometheus, enligt regissören Ridley Scott. Den handlar om en rymdexpedition av forskare som skickas ut för att kontakta en gåtfull art av utomjordingar kallad ”ingenjörerna”, som man tror har skapat människosläktet.

Med hjälp av von Dänikens idéer vill Prometheus alltså ge svar på de stora frågorna: Varför finns vi? Vad är vårt existensberättigande? Men det ”filosofiska djup” som Ridley Scott gör anspråk på, och som förvånansvärt många recensenter också har antytt, är oerhört grunt. Andra filmer i science fiction-genren, som Stanley Kubricks 2001 – En rymdodyssé (1968), har sökt människans ursprung i rymden men utan en så befängd hypotes och med större respekt för vetenskapen. I Prometheus avfärdar arkeologen Elizabeth Shaw, spelad av Noomi Rapace, Darwins utvecklingslära till förmån för ”ingenjörerna” med kommentaren ”Det här är vad jag väljer att tro på.”

Filmen är sevärd för sin estetik, men säger tyvärr ingenting djupare om existensen. Då är Ridley Scotts första rymdfilm Alien (1979) betydligt mer intressant, med sina teman om teknologins möjligheter och faror, forskningens moraliska gränser och människans ensamhet och hemlöshet.