Barnens rätt är fel

Det finns nu riksdagsmajoritet för att göra FN:s barnkonvention till svensk lag. Det skulle få absurda konsekvenser – och ge barnen sämre skydd än de redan har.

av Mårten Schultz

 

Ikonen och goodwillambassadören Audrey Hepburn firar tillkomsten av FN:s Barnkonvention 1989. Foto: UN Photo/G Reed

Ikonen och goodwillambassadören Audrey Hepburn firar tillkomsten av FN:s Barnkonvention 1989. Foto: UN Photo/G Reed

David är fyra år, och hans vardag präglas av våld och kränkningar. Han blir hotad av sin pappa när han inte gör som han blir tillsagd. Han blir slagen med sopkvast. Han får smisk på rumpan. Gång på gång varnar pappan honom genom att höja handen.

Men rättsväsendet ser annorlunda på saken än man skulle kunna tro. ”För att dömas för misshandel krävs det att den kroppsliga skadan varken är alltför lindrig eller är alltför hastigt övergående enligt domstolen. Domstolen menar att man inte kan finna något stöd för att bestraffningarna har orsakat smärta. [Fadern] frikänns helt.”Mårten Schultz Barnens rätt är fel barnkonventionen Neo nr 4 2011 citat1

Det är en förbryllande historia barnrättsorganisationen Unicef berättar på sin hemsida. För det är naturligtvis inte tillåtet att hota, slå eller smiska sina barn. Det är förbjudet även om den kroppsliga skadan är aldrig så lindrig eller hastigt övergående. Vad Unicef inte berättar är att domstolen i målet inte prövade några återkommande kränkningar utan enbart om en dask i rumpan som inte gav upphov till varaktig smärta kunde utgöra misshandel. Det fann domstolen att den inte kunde. I övrigt var domstolen bakbunden av ett begränsat åtal och en bevisning som inte gav stöd för allvarligare brott.

Kort sagt: Unicefs läsning av domen är tendentiös, och med denna läsning försöker man skapa opinion. Unicef vill nämligen göra FN:s barnkonvention till lag. Berättelsen om David mynnar ut i den argumentationslinje Unicef ständigt återkommer till. ”Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.”

Men Unicef har fel. Att göra Barnkonventionen till lag är en dålig och farlig idé.

Eftersom tanken på ett införlivande av Barnkonventionen närmast kommit att bli synonymt med att vara snäll mot barn inser jag att redan denna inledning kan provocera. Jag vill därför tydligt framhålla att, nej, jag anser inte att övergrepp på barn är acceptabelt och att, ja, jag anser att det är en av statens viktigaste uppgifter att skydda de människor som behöver skyddet mest. Barn hör till denna kategori. Men att göra Barnkonventionen till lag främjar inte barnens intressen.

Tvärtom. Den främsta invändningen mot att göra Barnkonventionen till svensk lag är inte att den då kan antas bli verkningslös utan att den kan få negativa effekter; negativa för rättssystemet och för skyddet för de mänskliga rättigheter som både barn och vuxna redan i dag i allmänhet (men inte alltid) har ett effektivt skydd för. Mårten Schultz Barnens rätt är fel barnkonventionen Neo nr 4 2011 fakta barnkonventionen

Barnkonventionen är i dag inte svensk lag, men genom att underteckna konventionen har Sverige folkrättsligt förpliktat sig att uppfylla dess målsättning.

Syftet med att föra in en konvention i det nationella rättssystemet brukar främst vara att göra regelverket till en del av den nationella rättens ansvarssystem: Uppfylls inte normerna i den konventionsbaserade lagen leder det till en sanktion.

Sanktionen kan vara av olika slag. I praktiken är det framför allt civilrättsliga sanktioner som kan komma ifråga. I en rättsstat kan man gärna inte slänga domaren eller socialsekreteraren i fängelse för att Barnkonventionen glömts bort. Däremot kan underlåtenhet utgöra grund för skadestånd: Staten (eller andra offentliga organ) får helt enkelt betala om inte normerna efterlevs.

Det är här Barnkonventionens brister som lag blir tydliga. Om konventionen införlivas måste den rimligen förknippas med förpliktelser, som leder till sanktioner om de inte uppfylls. Det är själva poängen med att göra Barnkonventionen till lag. Men konventionens artiklar inte är skrivna så att de rimligen låter sig formuleras i termer av förpliktelser. Ta till exempel följande artiklar:

Artikel 27: Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.

Artikel 28: Konventionsstaterna skall främja och uppmuntra internationellt samarbete i utbildningsfrågor, särskilt i syfte att bidra till att avskaffa okunnighet och analfabetism i hela världen och för att underlätta tillgång till vetenskaplig och teknisk kunskap och moderna undervisningsmetoder.

Artikel 29: Konventionsstaterna är överens om att barnets utbildning skall syfta till att […] utveckla respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt för de principer som uppställts i Förenta Nationernas stadga.

Om dessa artiklar förs in i lagen ådrar sig staten ansvar för det fall ett barn inte erhållit den levnadsstandard som krävs för att möta hennes moraliska utveckling, eller för det barn vars okunnighet inte avskaffats, eller det barn som inte erhållit tillräckliga kunskaper om principerna i Förenta Nationernas rättighetsstadga.

Det kan framstå som att jag raljerar. Men det är inte min avsikt, i alla fall inte min primära avsikt. Om Barnkonventionen verkligen ska göras till lag måste det rimligen följa ett ansvar för den som inte uppfyller förpliktelserna.

Om man lät ringa upp Sveriges alla fjortonåringar tror jag att förhållandevis få av dem skulle kunna berätta vad FN:s rättighetsstadga mer konkret innebär, än mindre vad det innebär att respektera den. Om Barnkonventionen blir lag borde rimligen varje sådan brist vara ansvarsgrundande. I praktiken innebär det att staten, alltså skattebetalarna, blir skadeståndsskyldig när ett barn kan hävda att hennes rättigheter enligt konventionen inte har uppfyllts. Det blir dyrt, men – viktigare – dessutom närmast löjligt. Att få en utbildning som fostrar barnen in i FN-stadgans system är inte en rättighet som förtjänar uppbackning av domstolarnas tvångsmakt.Mårten Schultz Barnens rätt är fel barnkonventionen Neo nr 4 2011 citat2

Debatten om rättigheter i praktiken har präglats av två olika rättighetskataloger som formulerar ett skydd för grundläggande mänskliga rättigheter, båda med rötterna i erfarenheterna från andra världskriget: Europakonventionen och FN:s deklaration.

I rättighetstankens evolutionära process har Europakonventionen visat sig vara den mest livskraftiga. Europakonventionen är ett välavvägt, tydligt och fullständigt dokument över mänskliga rättigheter. Det är dessutom en rättighetskatalog som kan användas. Eller, annorlunda uttryckt: Europakonventionen är författad på ett sätt som gör det möjligt att använda den som ett verksamt juridiskt dokument, med konkreta juridiska implikationer. Europakonventionens skapare undvek nämligen att falla i den grop som författarna bakom FN-konventionen hamnade i. Medan FN-konventionen, liksom Barnkonventionen, inkluderar även sociala eller positiva ”rättigheter” (”välfärdsrättigheter”), som ”rätten till utveckling”, valde skaparna av den ursprungliga Europakonventionen att enbart inkludera ”egentliga” rättigheter, de som med filosofen Isaiah Berlins berömda uttryck kommit att betraktas som negativa rättigheter.

Negativa rättigheter innebär att slippa utsättas för viss behandling. Rätten att slippa mördas eller torteras är de mest fundamentala rättigheterna, men även till exempel rätten att få uttrycka sig, att få tillhöra en förening, eller att inte tvingas in i en förening.

Att Europakonventionen är koncentrerad till negativa rättigheter är en viktig förklaring till vad jag i en tidigare artikel i Neo kallade Sveriges tysta rättighetsrevolution. (Och som Paulina Neuding och Fredrik Bergman undersöker närmare i sin artikel på sid 22–26.) Rättighetsterminologin är återigen ett seriöst rättsligt argument i svensk rätt – genom att domstolarna började ålägga staten och kommunerna ansvar för bristande uppfyllelse av Europakonventionens krav.  Individen har genom Europakonventionen fått ett vapen för att betvinga till och med staten.

Sociala rättigheter, eller välfärdsrättigheter, är annorlunda. Problemet med sociala rättigheter, som ”rätten till utveckling” eller ”rätten till kunskap som leder till respekt för FN-stadgan” är att de, om de tas på allvar, hamnar i konflikt med negativa rättigheter. Om individer ska tillskrivas sociala rättigheter värda mer än papperet de är skrivna på, förutsätter det att någon har korresponderande skyldigheter. Och skyldigheten att sörja för sådana rättigheter innebär ingrepp i de negativa rättigheterna. Om A har rätt till arbete måste någon ha skyldighet att tillhandahålla ett arbete. Den senares negativa rättighet att inte tvingas använda sina resurser på ett sätt som han inte önskar kommer att kränkas.

Konflikten mellan negativa och positiva rättigheter är det grundläggande skälet till att det är en dålig och farlig idé att göra barnkonventionen till svensk lag.

Men det finns flera.

Att konventioner inte införlivas i Svensk Författningssamling (SFS) är inget ovanligt. En konvention kan ha betydelse utan att göras till författning.

När Sverige tillträder en konvention förbinder sig staten folkrättsligt att försöka uppfylla konventionens målsättningar. Det sker genom att Barnkonventionen beaktas i lagstiftning och på andra sätt.

Sverige har entusiastiskt tagit sig an denna uppgift genom att inte bara låta Barnkonventionen påverka lagstiftningsarbetet utan genom att skapa en särskild myndighet, Barnombudsmannen, som ska bevaka konventionens efterlevande i landet. Centrala begrepp i Barnkonventionen har gjorts till centrala begrepp i svensk rätt. Det viktigaste exemplet är begreppet ”barnets bästa” som är en grundbult i svensk barnrätt och för hanteringen av konkreta rättsfrågor, till exempel vårdnadstvister. Faktum är att Barnkonventionen redan i dag har så stor betydelse för praktisk, tillämpad juridik att domstolar ibland använder konventionen som om den vore lag – det sidsteppar riksdagen som lagstiftare.

Att Unicef ändå, intensivt och länge, har propagerat för att göra Barnkonventionen till lag är kanske inte så märkligt. Organisationen talar, så att säga, i egen sak – Unicef är ett FN-organ och Barnkonventionen är ett FN-dokument.

Mer intressant är därför kursändringen bland riksdagspartierna. Sedan tidigare har vissa partier profilerat sig genom att vilja göra Barnkonventionen till lag – själv associerar jag främst frågan med Folkpartiet. I riksdagen har det dock inte funnits majoritet för att införliva konventionen.

Nyligen ändrade Håkan Juholt kurs och gjorde klart att även Socialdemokraterna vill införliva Barnkonventionen i svensk rätt. Därmed finns det en riksdagsmajoritet för detta, i och med att Miljöpartiet, Folkpartiet och Vänsterpartiet redan är med på tåget.

Med risk för att låta nedlåtande framstår det som att många av de politiker som förespråkar konventionens införlivande, till skillnad från experter som Barnombudsmannen, ofta inte har några mer konkreta föreställningar om varför konventionen ska göras till lag, annat än att man vill visa att man ”står på barnens sida”.

Faktum är att argumenten för att göra Barnkonventionen till lag understundom, och här kan cynikern måhända finna en ironi, är infantila. Unicefs kampanj är så överförenklat formulerad att till och med copywritern borde ha känt sig obekväm. Jag vill tro att ”beslutsfattarna” redan tar barns rättigheter på allvar. De är skyldiga att göra det. Barn är nämligen också människor, och mänskliga rättigheter har ett starkt skydd i svensk rätt genom såväl allmänna rättighetskataloger i grundlagen, Europakonventionen och många ”vanliga” lagar, som brottsbalken.

De som argumenterar för Barnkonventionens införande i svensk lag har således diffusa målbilder. Mot det kan anföras en konkret bild av ett annat slag. Barnet som kommer till domstol och kräver skadestånd för att hennes rätt enligt artikel 29 – att erhålla en utbildning som fostrar henne att respektera sina föräldrar – aldrig erhölls i den skola som i stället inriktade sig på arkaiska kunskaper som matematik och geografi. Tar man Barnkonventionen på allvar är detta en reell tvist.

I stället för att öppna för den skadeståndscirkus som rättighetsargumentationen tidigare har förknippats med, och förgiftats av, bör vi fortsätta på den inslagna vägen: att steg för steg förbättra barns skydd genom lagstiftnings-initiativ och successivt framskjutna positioner i praxis (där det låter sig göras). Med risk för att bli beskylld för att vara postmodernist – gud förbjude – är detta ett sammanhang där Den Stora Lösningen inte fungerar. Barnrätten behöver ingen steroidinjektion. Den behöver i stället många små förbättringar, anpassade efter förutsättningarna hos varje enskilt problem.

Mårten Schultz Barnens rätt är fel barnkonventionen Neo nr 4 2011 fakta Europakonventionen

Frågor till Christina Heilborn, Unicef

På vilket sätt skulle svenska barn få ett bättre skydd än de redan har om FN:s barnkonvention blir svensk lag?

– För det första upplever vi att innehållet i konventionen ofta viftas bort med hänvisning till att det inte är juridiskt tvingande. Om konventionen blev lag skulle den få en helt annan kraft.

– För det andra ser vi specifika områden, framför allt asylprocessen och på socialtjänstområdet, där det i dag inte finns det barnrättsperspektiv som konventionen kräver. För det tredje skulle en inkorporering få normativa effekter – det skulle helt enkelt tvinga politiker och jurister att förstå och tillämpa barnrättsperspektivet.

Men är konventionen inte ett väldigt trubbigt instrument för att komma tillrätta med brister på specifika områden, till exempel i asylprocessen?

– Det viktigaste för oss är egentligen inte att konventionen blir lag, utan att den faktiskt tillämpas. Och det gör den inte i dag. I stället hänvisar man till och använder bara utvalda artiklar i konventionen, till exempel artikel 3 om ”barnets bästa” och artikel 12 om att barn ska få komma till tals i frågor som berör honom eller henne.

– Men om man samtidigt bortser från andra delar av konventionen, där innebörden av dessa grundprinciper konkretiseras, kan man inte tillämpa konventionen på rätt sätt.

Hur ser du på att Barnkonventionen, till skillnad från exempelvis Europakonventionen, är väldigt bred och allmänt hållen?

– Till en början fanns ett starkt motstånd också mot att göra Europakonventionen till svensk lag, utifrån samma argument. Nu ser vi att den är möjlig att tillämpa och är ett kraftfullt verktyg för den som har fått sina rättigheter kränkta.

– Men visst ser vi skillnaden mellan konventionerna, och visst förstår vi att en del formuleringar är svårare att tillämpa än andra. Just därför är det viktigt att fortsätta att ändra och anpassa svenska lagar, i kombination med att göra hela konventionen
till lag.

Så ska en 16-åring kunna gå till domstol om han eller hon inte tycker sig ha fått tillräcklig ”respekt för de principer som uppställs i Förenta Nationernas stadga” under skoltiden?

– Internationellt finns en stark utveckling mot större möjligheter för individuella klagomål utifrån Barnkonventionen. Och vi ser gärna att till exempel Barnombudsmannen får möjlighet att driva enskilda fall.

– Men hur de mest allmänt hållna artiklarna i konventionen ska införlivas i svensk rätt måste naturligtvis utredas ordentligt innan riksdagen fattar beslut.

Intervju av Peter Wennblad

Artikeln publicerad i Neo #4 – 2011

Kommentera Maj-Lis Lindholm


2 kommentarer

  1. Betyg på DN Debatt 20 nov: 5/10 | DN Debatt-betyg says: 20 november, 2014 kl. 17:57

    […] Här borde det förklarats vad som förändras om Barnkonventionen blir svensk lag, om den nu redan är juridiskt bindande. Det görs bl a i tidningen Advokaten av två andra Unicef-företrädare, samt av Mårten Schulz (som är kritisk till förslaget) i tidskriften Neo. […]

    Svara
  2. Maj-Lis Lindholm says: 23 mars, 2014 kl. 11:18

    I sak har du rätt, vad gäller svårigheterna med att implementera Barnkonventionen som lag. Det är också så att vi har en hel del bra lagar i Sverige angående barns rättigheter och det har tillkommit flera de senaste åren.
    Men din syn på svenska myndigheters förmåga att följa lagarna är något naiv.BRIS har i dagarna skickat en rapport till FN angående svenska myndigheters oförmåga att följa lagen om att lyssna på barn. Nu kan man ju tro att myndigheter ändå fattar beslut för barns bästa. Men myndigheter består av människor som kan fatta felaktiga beslut och som också gör det. Se exv den sk sammanbrottsutredningen om hur familjehemsbarn flyttas omkring mot både sin egen och familjehemmets vilja, där barnet har sin anknytning, trygghet och tillvaro sedan flera år tillbaka. Forskning v isar hur det sker på oklara grunder och där saklighet i utredningar saknas, trots att det finns lag på det. Resultatet blir tragedier – varje vecka.
    Barns rätt är en illusion i dagens Sverige. Jag tror inte heller att Barnkonventionen som lag skulle förändra så mycket. Däremot behöver myndigheter kunna anmälas när de bryter mot lagar, och tilldelas vite m.m.

    Svara