Alltid på brottsoffrens sida

SVT tackade nej. Tanken att hålla kriminella ansvariga för sina handlingar ansågs strida mot den tidens mediala etik. Något år senare blev Hasse Aro ansiktet för programmet Efterlyst och kom i 24 år att kämpa för brottsoffrens återupprättelse. Nu vill han kvalitetsgranska polisen.

av Mattias Svensson

– Nej knappast, svarar Hasse Aro på frågan om han känner sig som en typisk journalist på Södermalm. Men en del värderingar har han kvar sedan 1970-talet. Foto: Erik Cronberg

– Nej knappast, svarar Hasse Aro på frågan om han känner sig som en typisk journalist på Södermalm. Men en del värderingar har han kvar sedan 1970-talet.
Foto: Erik Cronberg

– Den mest oväntade respons jag fått var på en drive-in på McDonald’s. Killen som tar beställningen, säger ’Känner du igen mig?’ ’Nej’, svarar jag. ’Du hängde ut mig i tv för några år sedan som misshandelsman.’ Och så gjorde han en konstpaus. ’Jag vill tacka dig oerhört mycket för det, det förändrade mitt liv.’  Hasse Aro Efterlyst TV3 brott kriminalitet brottsoffer Leif GW Persson Robert Aschberg TV4 polis Maria Abrahamsson Neo nr 2 2014 bakgrund

– Han hade gått till polisstationen dagen efter och anmält sig själv och påbörjat en resa som förändrade hans liv. Nu levde han en helt annan tillvaro med jobbet på McDonald’s.

Hasse Aro tittar upp över bordet i den rymliga lägenheten på Södermalm.

– Det är inte vad du förväntar dig när du beställer en Big Mac och Company.

Han har förmodligen berättat denna anekdot åtskilliga gånger för han återger den perfekt, utan att förstärka sitt understatement med ett skratt eller oroligt lägga till att sådan respons förstås ”betyder mycket”. Hasse Aro har den professionelle tv-mannens reserverade mimik även privat. Att det berört honom att kunna förändra en ung människas liv till det bättre framgår ändå.

Efterlyst är TV3:s längsta programserie. Filmer eller rekonstruktioner från aktuella brott sänds i hopp om att tips från allmänheten ska kunna lösa dem. Programidén finns i 32 länder och inspirationen för den svenska version som startade 1990 kommer närmast från Storbritannien. Här var den kontroversiell. Aldrig tidigare hade brottslighet visats på det här sättet i Sverige, och man hade aldrig tidigare systematiskt engagerat en bred allmänhet i jakten på brottslingar.

Hasse Aro blev snart programledare och med populära sidekicken Leif GW Persson som klev in 1998 nådde Efterlyst stundtals miljonpublik. Nu tänker Hasse Aro gå vidare. Tidigare i år meddelades att han rekryterats till TV4 för att stärka kriminalbevakningen, och han har redan idéer om hur granskningen av polisen kan förnyas. Men vi börjar med programmet han gav ansikte åt i 24 år.

”Den här mannen saknar alla de instinkter som gör oss till männi-skor. Men en sak är klar: Vi ska sätta dit honom, redan ikväll.” Hasse Aro tittar rakt in i tv-rutan medan kameran långsamt zoomar in hans ansikte.

Brottet som beskrivs i Efterlyst den 12 september 2012 kommer att bli en världsnyhet. En berusad 38-åring som ramlat ner på tunnelbanespåret blir rånad av en man som hoppar ner på spåret, muddrar offret på hans värdesaker och sedan lämnar honom åt sitt öde. Bilderna på brottet och gärningsmannen visas om och om igen, hur han vinkar till spärrvakten på vägen ut utan att nämna mannen på spåret. 38-åringens fru får berätta om kvällen, sina känslor och om makens permanenta skador. Det nämns att paret har en ettårig dotter och att familjens liv aldrig kommer att bli som förr.

I tv-studion vänder sig Hasse Aro direkt till gärningsmannen: ”Du är så rökt.”

Så här skildrades inte brott före Efterlyst, särskilt inte i svensk tv. Då hade man inte visat obehagliga bilder av exempelvis hur en utdragen misshandel ser ut och vad den ger för skador. Inte heller hade man systematiskt fokuserat på brottsoffrets och familjens liv och hur det kom att förändras, eller frågat om deras känslor. Den som intervjuats hade snarare varit expert, en kriminolog eller annan akademiker, och samtalet hade förmodligen rört vad brottet hade att säga om samhället. Hasse Aro Efterlyst TV3 brott kriminalitet brottsoffer Leif GW Persson Robert Aschberg TV4 polis Maria Abrahamsson Neo nr 2 2014 citat

När Robert Aschberg fick idén i slutet av 1980-talet att göra ett program om att lösa brott efter brittisk förlaga gick han först till SVT. De sade blankt nej. De menade att det inte fanns några fall att lösa och att det skulle bli dålig tv. Dessutom ansågs programformen pressetiskt otänkbar: Det var fel att fokusera på enskilda brottslingar, fel att betrakta brottslighet som något som begås av enskilda människor mot andra enskilda. Man talade hellre om bredare sociala processer som tvingade in grupper av människor i social utsatthet.

– Sveriges Television kan man säga mycket om men de har aldrig varit i framkant för utvecklingen, säger Hasse Aro syrligt.

Det var 1991 som Aro hoppade på att leda ett inslag i Efterlyst i Jan Stenbecks nystartade kanal TV3, som sändes via satellit från England och därmed blev ett alternativ till de två statliga tv-kanalerna Kanal 1 och TV2. Det är ett förändringens år; greven Ian Wachtmeister och skivbolagsdirektören Bert Karlsson bildar politiskt parti och kommer in i riksdagen, Sverige ansöker om medlemskap i EG, Carl Bildt vinner valet och bildar en borgerlig fyrpartiregering. Ute i den stora världen upplöses Sovjetunionen och de baltiska grannländerna blir fria.

För journalisten Hasse Aro är lockelsen från början mest programformatet, direktsändning är en adrenalinkick. Men ganska snart växer en annan känsla fram.

– Jag hamnade där av en slump. Det behövdes en programledare och jag hoppade på. Men med tiden växte en känsla fram av att det här faktiskt var ganska viktigt. När Efterlyst började sändas handlade debatten om kriminalitet enbart om brottslingen och samhället. Brottsoffren fanns inte alls med.

Det gör de numera.

Själva ordet brottsoffer fanns inte i svenskan före 1970. Under rättegångar och i kontakter med polis var den som utsattes för brott före 1988 huvudsakligen lämnad åt sig själv. Numera finns målsägarbiträden, en advokat som bistår brottsoffer genom processen, en rätt som utvidgades 1996. Sedan 1994 finns också en Brottsoffermyndighet med uppdrag att assistera den som blivit utsatt för brott. Inte för att sådana förändringar beror på Efterlyst, men programmet har sannolikt bidragit till att ändra debatten.

– Jag tror att programmet har gjort skillnad och det tycker jag i sådana fall är en legacy att vara stolt över, säger Hasse Aro belåtet.

Men han är fortfarande missnöjd med skadestånden.

– Systemet är helt sjukt. Om brottslingen inte har några pengar – och det har han ju inte – då ska det jämkas, diskuteras och ifrågasättas. Det upplever folk som kränkande.

Hasse Aro har genom åren mött många som efter att ha utsatts för våld eller stölder blivit oerhört besvikna över hur de bemötts av polis och rättsväsende, men han menar att det sällan handlar om hämndlystnad eller strängare straff.

– Straffet kan ibland upplevas som provocerande lågt, men det händer inte särskilt ofta. Vi har ett hyfsat adekvat rättssystem och med rimliga straffskalor. Det man vanligtvis vill ha är upprättelse; att samhället ställer upp, markerar att det här som har hänt dig inte är okej och erbjuder hjälp.

Hasse Aro med hunden Edith, som fått sitt namn efter en annan liten fransyska med stor personlighet. Foto: Erik Cronberg

Hasse Aro med hunden Edith, som fått sitt namn efter en annan liten fransyska med stor personlighet.
Foto: Erik Cronberg

Att visa bilder på en gärningsman, hävda att den personen har ett moraliskt ansvar för sitt handlande och borde jagas av polis för att kunna straffas av rättsväsendet låter kanske inte anmärkningsvärt i dag. Men under några decennier handlade svensk debatt kring brottslighet så gott som enbart om brottslingarna och hur de behandlades av samhället. 1975 kom Tage Danielssons film Släpp fångarne loss, det är vår som satte tonen. Danielsson menade då att det var ”vansinnigt och absurt” att tro att människor blir bättre av att låsas in. Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, Krum, med medlemmar som Henrik Tham, Anita Gradin, Sten Heckscher och Laila Freivalds drev 1970 att alla former av straff liksom frihetsberövanden som ungdomsvård skulle avskaffas. Justitieminister Lennart Geijer ville reducera antalet fångar från 5 000 till 700–800.

Hasse Aro minns en mörkare del av den frimodiga synen på brottslingar från denna tid.

– Det var något slags lågintensivt gerillakrig som pågick, kriminella å ena sidan och samhället å andra sidan och samhället var den onda egentligen.

Ett tydligt exempel var rånaren Clark Olofsson. Han hyllades i medierna som en motståndsman och vänsterhjälte. Lite som Che Guevara. Allt han gjorde beskrevs som en reaktion mot vad samhället gjort mot honom.

– Den här glorifieringen av brott delar jag inte alls, säger Hasse Aro med eftertryck. Om man återvänder till liknelsen med det lågintensiva gerillakriget så är brottsoffren i så fall civilbefolkningen.

I dag finns ett annat slags glorifiering av brottslighet, som också bekymrar Hasse Aro.

– Väldigt många journalister som ägnar sig åt kriminalfrågor är fascinerade av gangstervärlden och den moralkod som styr dem. Det är inte jag. De som lever i den här världen är ganska endimensionella personer, inte så intressanta.

– Vad är han i dag, Clark Olofsson? Han är sextio plus och har suttit i fängelse i trettio år. Som facit är det inte särskilt imponerande.

Då berörs han mer av brotten, särskilt när barn drabbas. Och det gäller inte bara de grova brotten, som morden på Engla, Bobby eller Helén Nilsson. När gärningsmän beter sig illa mot sina offer svartnar det för ögonen:

– En tjej i Järfälla som var fjorton blev rånad av tre eller fyra fjortonåriga killar. De snodde hennes mobiltelefon och hennes dunjacka, och sedan står de och spottar på henne. Ingen av dem behövde en dunjacka, en mobiltelefon kan vara värt lite, men syftet var bara att förnedra henne.

– Sådana brott berör mig djupt, även om de inte alltid bedöms som allvarliga i straffskalan.

Fallet med rånaren som lämnade en man på spåret berörde av samma anledning. Hasse Aro beskriver det som ”oerhört skönt” när mannen till slut kunde gripas. Han dömdes till ett och ett halvt års fängelse och därefter utvisning.

– Får man sin världsbild bara från Efterlyst så blir den ganska skev.  Foto: Erik Cronberg

– Får man sin världsbild bara från Efterlyst så blir den ganska skev.
Foto: Erik Cronberg

Kulturberikningen fortgår, lyder en skadeglad kommentar till det Youtubeklipp som ligger uppe med inslaget om spårrånaren från Efterlyst. Den som skrivit kommentaren är anonym och har Sverigedemokraternas partisymbol som profilbild. Så fort det framgår att en brottsling har utländsk bakgrund sprids klippen i sociala medier och på Internet av främlingsfientliga sajter och personer.

Samtidigt finns en teori om att Efterlyst, liksom övriga svenska medier, försöker förvränga bilden av gärningsmännens ursprung. I ett välspritt Youtubeklipp kritiserar Leif GW Persson att Efterlyst gått ut med namn på förövare som Mats Alm och Ragnar Nilsson, men inte mannen med invandrarbakgrund i Landskrona som slog ihjäl en kvinna på en parkering.

– Det är nonsens, töntigt, menar Hasse Aro om spekulationer i sådana motiv. Det är han själv som ansvarat för de redaktionella besluten om när namn och signalement ska lämnas ut.

– Efterlyst tar upp olösta brott och den enda hänsyn vi tagit är: Har vi en möjlighet att hjälpa till? I så fall har vi gjort det.

Ett examensarbete av journaliststudenterna Kristoffer Elmqvist och Staffan Haukland vid Högskolan i Kalmar 2007 (Vi efterlyser representation) ger stöd för den tesen. De har studerat den etniska representationen i Efterlyst säsongerna 1998 och 2006. Identifierbara gärningspersoner hör till undantagen, men signalement av både svenska och utländska förövare hade blivit vanligare 2006. I programmen ges något fler signalement på personer med utländsk bakgrund, framför allt vid rån och stölder, medan de som efterlystes för mord och dråp till övervägande del var svenskar. Några belägg för mörkläggning finns alltså knappast, men det går heller inte att dra slutsatser om hur brottsligheten ser ut.

Hasse Aro är noga med att påpeka att representativitet är omöjligt i ett program som Efterlyst. Åtta av tio mord klaras upp inom 48 timmar, så ett mord som tas upp i programmet är redan av den anledningen inte representativt. Urvalet av vilka brott som tas upp och skildras sker också efter andra kriterier, exempelvis med hänsyn till om det finns ett tydligt offer att identifiera sig med.

– Får man sin världsbild bara från Efterlyst så blir den ganska skev, säger Aro.

– Som mediekonsument måste man hämta sin uppfattning från olika källor, från andra medier som ofta väljer andra vinklar på brottslighet.

Men påverkas han inte själv, undrar jag. Är inte risken att man får en skev uppfattning från de brott man gör program av och utvecklar fördomar mot förövare med annan bakgrund? Aro skakar på huvudet.

– När mina föräldrar kom till Sverige från Finland på 50-talet var det finnar som var brottslingar. De jobbade visserligen jävligt bra men i övrigt sågs de som helt moraliskt förkastliga, söp och slogs.

– Numera har det kommit andra som man kan skylla på. Brott begås alltid av dem som är längst ner på samhällsstegen. Sen finns det ett behov hos de övriga att definiera de här andra: ’de är invandrare, de är tattare, de är finnar’.

Aro menar att brott väsentligen är en klassfråga, att etnisk överrepresentation finns för vissa brott, men väsentligen förklaras av dålig ekonomi, arbetslöshet och boendestandard. När jag säger att den förklaringen låter som hämtad från det 70-tal han tidigare kritiserat skrattar han till:

– Ja, jag fick ju också mina politiska värderingar då, så lite finns väl kvar.

Vi tittar framåt i stället och på Hasse Aros nya roll som kriminalreporter på TV 4. Han ser bland annat fram emot att få följa rättegångar, och tycker helst att de borde få tv-sändas.

– Att rättegångar är offentliga är ett av de viktigaste fundamenten i rättssystemet. Då kan jag inte förstå varför man inte ska kunna filma rättegången. Maria Abrahamsson [riksdagsledamot (M)] har skrivit mycket om det här och jag tycker att hon har helt rätt.

En annan sorts polisbevakning står också högt på agendan. Det finns bra och dåliga poliser precis som det finns bra och dåliga läkare, men ingen liknande granskning av polisarbetet. Ändå är det avgörande för om brott ska kunna klaras upp. Betydligt viktigare än de modeller, problemanalyser och kravlistor som upptar myndighetens energi. Och det största bekymret menar Hasse Aro är bristen på incitament. En duktig utredare får ingenting extra.

– Jag har flera gånger under de här åren mött duktiga utredare, engagerade, som verkligen vill göra skillnad och som tio-femton år senare bara är trötta.

– Ta en sådan som Per-Åke Åkesson, en av Sveriges absolut bästa utredare. Som blev sidsteppad och så slängde de åt honom några gamla mord och sa att det här kan du syssla med, varpå han löser Helénmordet.

– Vad fick han för det? Ingenting. Där tycker jag att svensk polis har ett stort problem.

Hasse Aro Efterlyst TV3 brott kriminalitet brottsoffer Leif GW Persson Robert Aschberg TV4 polis Maria Abrahamsson Neo nr 2 2014

Artikeln publicerad i Neo #2–2014

Kommentera Arne


3 kommentarer

  1. sunnyman says: 28 maj, 2014 kl. 11:50

    Oavsett vad Hasse Aro påstår, så är enligt flera undersökningar invandrare KRAFTIGT överrepresenterade i brottstatistiken. Detta gäller i synnerhet för utomeuropeiska invandrare och våldsbrott. Att påpeka ett sådant objektivt faktum anses ofint i dagens politiskt korrekta offentlighet, där politiker tävlar om att glorifiera inflödet av folk från främmande kulturer och landets finansminister säger att ”Sverige borde bli mera som Nigeria”. Syftar han då på Boko Haram kanske?

    Svara
  2. Arne says: 18 maj, 2014 kl. 09:47

    Töntigt svarar Hasse på den fråga som underblåser mycket främlingsfientlighet, från SD till nazister. Återigen låter intervjuaren den som presenterar ett urval av brottsligheten komma undan med banala generaliteter. Sanningen är att etnisk och religiös statistik över olika brott inte bara förtigs men i högre och högra grad inte finns tillgänglig. Andra västländer för nogsam statistik över detta.
    Det är det väsentliga, förs inte statistik så kan alla åsikter samexistera. Vi är alla lika, eller lika lite, brottsbenägna. Det borde vara enkelt att jämföra representationen i efterlyst med den som råder i samhället i stort. Efterlyst är antingen manipulativt, eller ej.
    Som det är nu kan ingen helt veta svaret, utan väljer svar efter övertygelse, vänster och mitt på sitt vis, höger på sitt.

    Svara
  3. Janne says: 15 maj, 2014 kl. 15:16

    Mycket bra intervju.

    Svara