Krönika:

Åldersmaktordningen utmanad

Envisa borgerliga vanor.

av Johan Lundberg

Året är 1879 och Nora har bestämt sig för att lämna man och barn. Hon ska nämligen, som hon säger, ”försöka bli människa”. Och att vara människa innebär för henne att ”inte längre låta mig nöjas med vad de flesta säger och vad som står i böcker. Jag måste själv tänka ut och själv ta reda på saker och ting.”

Dramat där orden uttalas, Ett dockhem, fick ett enormt genomslag. På Ibsens tid fanns det behov av att göra uppror mot till exempel religionens makt över såväl individen som över vetenskap och kultur. Ändå framstår Nora som en rätt obehaglig person. Hon påstår sig inte ha något att ge sina barn så länge hon inte har hittat sig själv. Själv har hon å andra sidan inget att lära av traditionen eller förfäderna. De framstår i stället som hinder på hennes väg mot total frihet, där det inte ska finnas några krav på eller förväntningar om att agera si eller så. 

Men går det verkligen att leva på det sättet? När vi möter Nora nästan 70 år senare verkar drömmen ha gått i uppfyllelse. I Pippi Långstrumps skepnad slår hon i mitten av 1940-talet världen med häpnad. ”Varför går du baklänges?” frågar Tommy – en av alla dessa konventionens fångar i vår moderna kulturhistoria. ”Varför jag går baklänges? Lever vi inte i ett fritt land?” svarar Pippi.

Ytterligare nästan 70 år framåt i tiden, i början av 2014, ser jag i Dagens Nyheter ett foto på två pulkaåkande flickor. Deras kläder går helt i rosa, liksom pulkan. I min egen barndom fanns få färgmässiga distinktioner mellan könen. En viss sorts könsstereotyper tycks ha ökat, trots senare decenniers explosion av statsunderstödd normkritik i Noras anda.

I början av året kunde man i Svenska Dagbladet läsa om genuspedagogen Aisha Lundgren som har utsträckt det normkritiska arbetet till ”åldersmaktsordningen”, vilket innebär att födelsedagar inte bör firas på dagis. ”Ett normkritiskt likabehandlingsarbete är viktigt för att förebygga mobbning. Grunden för alla trakasserier är de normbevarande praktiker som vi håller på med,” säger hon, själv iklädd hijab, ett plagg som utifrån Ibsens religionskritiska perspektiv rimligen kan karakteriseras som ”normbevarande praktik”.

Med all respekt för Lundgrens klädval bör man nog visa respekt även för individer som valt att leva inom ramen för ”normbevarande praktiker”. Men genom att utpeka dessa människors livsval som orsaker till alla former av trakasserier och mobbning, riskerar man att lägga grunden för nya trakasserier, nämligen av dem som till exempel envisas med borgerliga vanor som att fira födelsedagar eller att uppfostra sina barn själva, utan hjälp av normkritiska genuspedagoger.

Sedan 1879 har normkritiken bytt skepnad och fått samma normerande och dogmatiska roll som religionen hade på Ibsens tid. Vilket visar på det problematiska i Noras agerande. Ty ett liv utan normer och fördomar är omöjligt. Normer och fördomar är grunden för socialt liv. Att läsa äldre tiders författare är nödvändigt för kritiskt tänkande. Och vill man optimera sina individuella livsbetingelser, kan man inte ifrågasätta varje hävdvunnen föreställning. Det hindrar inte att det är lika viktigt i dag som på Ibsens tid att skydda kultur, undervisning och forskning från religiöst och politiskt påbjudna normsystem.

Statligt sanktionerade normkritiker som reser runt och predikar sina evangelier på skolor och kulturinstitutioner är därför en olycklig utveckling. De ter sig inte mindre umbärliga för att de misslyckats med att minska många könsstereotypa beteenden.