Mattias Svensson - 30 december, 2012
Jag borde förstås låta bli alkoholen såhär under ledigheten, i alla fall i debattform, men det stör mig oerhört att lögner och överdrifter är socialt accepterade så fort man pläderar för restriktioner. Idag bjuder förre vänsterledaren Lars Ohly på ett par riktiga Skoglundare i en debattext. Ska vi ta dem lite snabbt.
1. ”All forskning visar att ökat alkoholbruk också leder till ökat missbruk.”
Fakta: Bland svenska ungdomar har drickandet minskat men skadorna ökat. Det är i själva verket ett vanligt mönster vid restriktiv politik. (Se Johansson, L Staten, supen och systemet, 2008)
2. ”Ökad konsumtion av alkohol syns direkt i statistiken för misshandelsfall och våldsbrott.”
Fakta: I Sverige har alkoholkonsumtionen ökat betydligt sedan mitten av 1990-talet. Mycket tyder på att våldet inte ökat och alkoholrelaterat dödligt våld har minskat.
”De uppgifter som allmänheten lämnar i olika svenska offerundersökningar visar att utsattheten för misshandel generellt sett inte ökat sedan början av 1990-talet.”
BRÅ 2008: 23
”[D]et fullbordade dödliga våldet – och i synnerhet det alkoholrelaterade – har minskat i Sverige.”
BRÅ 2011:5
3. ”Tre av tio män och en av fyra kvinnor i Sverige har en riskabel alkoholkonsumtion. De dricker på ett sätt som gör att de utsätter sig för akut eller kronisk fysisk och psykisk ohälsa.”
Fakta: Enligt Folkhälsoinstitutet innebär riskbruk ”förhöjd risk för skadliga fysiska, psykiska och sociala konsekvenser”. ”Vid riskbruk finns ibland tecken på, men inga tydliga bevis för, att alkoholrelaterad skada uppkommit.” Notera den väsensskilda beskrivningen (mina kursiveringar).
Riskbruk definieras i Sverige som över 14 standardglas per vecka för män respektive 9 standardglas för kvinnor. Allt berusningsdrickande innebär riskbruk och det innebär för män att vid ett och samma tillfälle dricka 5 standardglas (1 flaska vin) och för kvinnor 4 standardglas.
Nu ska det förvisso sägas att Ohlys artikel inte handlar om förslag till restriktioner utan om att han är arg på att TV4 testar mumma inför jul och möjligen planerar att testa lämpliga alkoholhaltiga drycker även till nyår. Gudskelov lever vi i ett land där en avdankad kommunistledares synpunkter på det mediala utbudet bara är en röst i mängden och tryggt kan ignoreras eller kritiseras. Så låt oss göra det.
Det var dagens folkbildning och årets sista. Gott nytt år och fira hur ni vill!
Uppdatering:
Jakten på källan till Lars Ohlys tredje påstående ovan har givit upphov till viss förvirring på twitter. Där menar nämligen Ohly att även hans källa är Folkhälsoinstitutet, dock utan länk. Vidare letande ledde dock till en cirkusdirektör som redan använt så gott som samma påstående som Lars Ohly. De som riskbrukar alkohol ”dricker så att de utsätter sig för akut eller kronisk, fysisk och psykisk ohälsa”, skriver cirkusdirektören.
Vad Lars Ohly och Henry Bronett skriver stämmer nu inte riktigt med vad Pi Högberg på Folkhälsoinstitutet hävdar om riskbruk, som alltså inkluderar att dricka fler än fyra glas vin (fler än tre för kvinnor) vid samma tillfälle:
”En riskabel alkoholkonsumtion betyder att man dricker på ett sätt som ökar risken för akut eller kronisk fysisk och psykisk ohälsa.”
Att ”öka risken för” ohälsa är förstås något helt annat än att ”utsätta sig för” ohälsa. Lars Ohly har inte stöd för vad han hävdar. Nu händer det förvisso oss alla emellanåt att någon uppgift vi dragit till med eller upprepat för att den lät bra visade sig vara för bra för att vara sann. Det som skiljer ut en hederlig person är att man korrigerar sig när felaktigheter påpekats. Men det är söndagkväll och Lars Ohlys Liverpool vann med 3-0, så vi låter juryn vara ute några dar innan vi dömer någon. Ses på det nya året.
Uppdatering 2:
Förlåt, men det här är lite för lustigt för att låta bli. Visst verkar de ha många formuleringar gemensamt, den fd vänsterledaren och cirkusdirektören?
Henry Bronett på SVT debatt:
Alkoholreklam riktad specifikt till den svenska marknaden uppgår idag till sjuhundra miljoner kronor (jämfört med åtta miljoner år 2000). Det betyder att barn också lär sig hur gott det är med alkohol, hur roligt det blir på fester och hur härligt det är med rätt vin till räkorna.
Lars Ohly i Expressen:
Alkoholreklam uppgår i dag till sjuhundra miljoner kronor i Sverige. År 2000 var motsvarande siffra åtta miljoner kronor. Det betyder att vi alla blir tillvanda till en bild av alkohol som framhäver hur gott det är med sprit, hur roligt det blir på fester och hur viktigt det är med rätt vin till fisken. Även barn får denna bild genom reklamen.
Henry Bronett på SVT debatt:
Tre av tio män och en av fyra kvinnor i Sverige har vad man kallar för en riskabel alkoholkonsumtion. De bryr sig kanske inte så mycket om att de dricker eller hur mycket. Det betyder att de dricker så att de utsätter sig för akut eller kronisk, fysisk och psykisk ohälsa.
Lars Ohly i Expressen:
Tre av tio män och en av fyra kvinnor i Sverige har en riskabel alkoholkonsumtion. De dricker på ett sätt som gör att de utsätter sig för akut eller kronisk fysisk och psykisk ohälsa.
Henry Bronett på SVT debatt:
Särskilt kring de stora helgerna kan det gå vilt till. Barn blir vittnen till hårda ord och vuxnas slagsmål. Barn blir utsatta för fruktansvärda gränslösheter av vuxna som vill ”slappna av lite”.
Lars Ohly i Expressen:
Inför nyår hoppas jag slippa uppmaningar till mer drickande. Folk kommer nog att dricka ändå och många barn kommer att bli rädda när lulliga vuxna ska ”slappna av” och blir klängiga och fyllebekännande.
Mattias Svensson - 21 december, 2012
”De kommer att säga att vi med vårt tillåtande samhälle och våra plumpa skämt är besatta av sex. Nej! Vi har en sund inställning: Vi gillar det, det är kul och trevligt, det kan också vara farligt, mörkt och krångligt. Det är lite som mat på det sättet, bara mer upphetsande. De enda som är besatta av mat är anorektiker och de sjukligt feta. I neurotiska termer är det den katolska kyrkan i ett nötskal.”
Stephen Fry
Nej, denna julhälsning handlar vare sig om sex eller religion. Det är gudskelov ingen som kräver att vi ska avstå någondera så här till jul, fast tanken på det säkert kan få ett och annat barn att ”känna oro” och att det kan gå över styr ibland.
Annat är det med alkoholen. Även här har de flesta en sund inställning. Skinksnaps, glögg, julöl och mumma hör helgen till. Vi vuxna människor gillar det, det är kul och trevligt, det kan också vara farligt, mörkt och krångligt. Men vi ska inte överdriva, det är mer eller mindre självklara attiraljer precis som sillarna, vörtbrödet och syltan. De enda som är besatta av det tycks även här vara de som dricker för mycket och de som inte dricker alls.
Just kring julen tycks dessa båda extremer finna varandra i kampanjen för en helnykter julhelg, Vit jul. Den som firar jul ihop med barn ska avge löfte att hålla sig spik nykter och inte dricka någonting stärkande. Som alltid med extremer finns det en grad av rimlighet. Kampanjen vill uppmärksamma de barn som far illa vid jul, vars mamma och pappa eller släktingar bråkar och beter sig illa och där barnen blir ensamma, otrygga och utelämnade på grund av att någon i deras närhet dricker för mycket. Deras publicerade julberättelser är som en räcka Lars Norénpjäser hämtade ur verkliga livet och från helnykteristernas tidning strömmar andra fylleberättelser om mammor som varit dyngraka redan på julaftons morgon.
All heder åt att uppmärksamma och ta sig an dessa barn, och kan kampanjen få en enda förälder eller släkting att avstå från att svika sina barn denna helg är det förstås värt mycket. Likaså är det hedervärt att ordna aktiviteter som minskar dessa barns utsatthet och ensamhet.
Men det är något som skaver i kampanjens dubbla fokus. När man säger att ”Alla barn har rätt till en vit jul” handlar det inte längre om tragiken i familjer med missbruk och fylla, utan även om den stämningsfulla julglädjen i de långt fler familjer där alkoholen är ett av många trevliga inslag. Detta är också arrangörens ideologiska syfte. IOGT-NTO, som driver kampanjen Vit jul, vill att människor ska leva helnyktert året runt, och de är politiskt aktiva för att se till att även människor som vill dricka styrs åt det hållet med skatter, restriktioner och monopol. Det finns få som är så engagerade i alkoholpolitiken som de som inte dricker.
Kampanjen drar sig inte heller för att dra in långt fler barn än de som faktiskt berörs. Varje år upprepas vandringsmyten om att hundratusentals barn skulle fara illa.
Hundratusentals barn går omkring med en klump i magen inför julhelgerna. De lever i en familj där en eller båda föräldrarna dricker för mycket.
Till alla 385 000 barn i Sverige som växer upp med en mamma eller pappa som super sönder julen
För de 385 000 barn (Folkhälsoinstitutets siffror) vars föräldrar har ett riskbeteende kring alkohol, är det inte en glad tid. När resten av samhället stänger, har många barn och ingenstans att kunna få vara barn i fred.
Ursprunget till denna myt är en mätning där Folkhälsoinstitutet räknat alla barn till föräldrar med ett riskbruk. Och vad är då ett riskbruk? Att någon gång i månaden dricka fler än fem öl (fyra för kvinnor) vid samma tillfälle. Det är nämligen inte hälsosamt att någonsin bli berusad. Men är det farligt för barnen? Blir man en dålig förälder? Självklart inte. Eller med Folkhälsoinstitutets ord:
Enligt rapporten lever ca 20 procent av alla barn (ca 385 000 barn) i hushåll där någon vuxen dricker så mycket alkohol att föräldrarnas egen hälsa riskeras, så kallat riskbruk. Det är viktigt att skilja den skattningen från antalet barn och ungdomar som har sviktande stöd i familjer pga. föräldrars missbruksproblem. (mina kursiveringar)
Två olika saker alltså. Som medvetet och om och om igen blandas ihop av en organisation vars syften är att alla ska vara helnyktra året runt. Hur många hundratusen barn får man utnyttja i ideologiska syften, och för att stigmatisera alla föräldrar som inte är helnyktra?
När jag i en radiodebatt här om dagen konfronterade UNF:s Linda Engström medgav hon att föräldrar som dricker till jul inte alls är några sämre föräldrar för det. Men varför heter det då att ”alla barn har rätt” till helnyktra vuxna vid jul kan man fråga sig. Nåja, till slut var vi överens om att många har anledning att ta en vit jul, både för sin egen och barnens skull, men att det inte finns några belägg för att man är en sämre förälder om man inte är helnykter.
Och med detta försoningens budskap inleder jag kommande högtider.
God jul och gott nytt år.
Mattias Svensson - 26 november, 2012
Man undrar vad Per Gudmundson rökt innan han författade dagens ledare i Svenska Dagbladet. Han hallucinerar fram en ”radikal liberalisering” i att drakoniska rättspåföljder för narkotikabrott mildrats något, och anser sig med detta ha avslöjat en dold konspiration som införts ”utan att det skrivits en rad om saken”.
Några rader finns det allt.
Straffnivåerna har nyligen utretts grundligt på uppdrag av nuvarande regering. Straffnivåutredningens förslag Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85) påpekar inkonsekvensen i att de högre straffskalorna slentrianmässigt använts för narkotikabrott och skattebrott, men inte för våldsbrott på sidan 249-50:
”Också i förhållande till annan brottslighet kan ifrågasättas om våldsbrottens allvar tillräckligt avspeglar sig i straffmätningen. Av kriminalstatistiken framgår att den övre delen av straffskalan för bl.a. grova narkotikabrott och grova skattebrott används proportionellt sett i betydligt större utsträckning än motsvarande del av straffskalan för t.ex. grov misshandel. Medan den översta delen av straffskalan för allvarliga våldsbrott har ansetts böra reserveras för nästan exceptionella fall är det långt ifrån ovanligt att det maximala straffet enligt straffskalan döms för ut för grova narkotikabrott.”
Utredningens slutsats:
”Det finns alltså skäl som talar för att dessa skillnader på sikt bör jämnas ut och att ett mer enhetligt sätt att mäta ut straff inom ramen för straffskalan bör tillämpas.”
Det är dessa utredda, omdiskuterade och med rättsmedvetandet bättre överensstämmande straffnivåer som nu implementeras i rättsväsendet. Numera straffas i högre utsträckning riktiga brott, som våldsbrott. Den radikala liberaliseringen av narkotikapolitiken väntar vi dessvärre fortfarande på.
