När det vankas statlig kampanj samlas de kring bidragsgrytorna; ABF, Arena, konsulter och myndigheter. I år har de fått dela på 5 miljoner kronor för att opinionsbilda mot fattigdom och visa dig att ”Din attityd gör skillnad” och att ”EU och frivilligorganisationerna står upp tillsammans för ett mer socialt Europa”.

Av Maria Eriksson

Stoppa fattigdomen nu blev officiell slogan när EU-kommissionen utnämnde 2010 till det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. I Sverige satsade kommissionen 2,5 miljoner kronor på temaåret. Svenska myndigheter och organisationer skjuter till lika mycket.

I Sverige faller uppgiften på regeringen och Socialdepartementet, som i sin tur delegerar till ESF-rådet att genomföra fattigdomsåret. ESF-rådet (European Social Fund) är en statlig myndighet underställd Arbetsmarknads-
departementet som betalar ut EU-stöd ur bland annat Europeiska unionens socialfond. ESF-rådet tar i sin tur hjälp av studieförbundet SENSUS för att samordna alla aktiviteter under året.

Totalt 5 miljoner kronor kan låta lite för att radera ut fattigdomen, särskilt om man som Sonja Wallbom, ordförande för EAPN Sverige (European Anti Poverty Network i Sverige), hävdar att en tredjedel av Sveriges befolkning lever på marginalen. Men det räcker till en hel del.

För att bekämpa fattigdomen i Sverige har det producerats 800 pennor, 200 mappar, 800 nyckelband, 100 anteckningsblock, 200 kassar, 2 roll-ups, 2 000 affischer, och 3 500 broschyrer. Fem ambassadörer har anlitats för att ”synliggöra temaårets budskap och aktiviteter”, bland dem tidigare Sida-direktören och utbildningsministern Carl Tham.

Tre miljoner kronor av kampanjpengarna går till Arbetarnas bildningsförbund, ABF. För de pengarna ska 70–100 personer kompetensutvecklas till så kallade ”processförare”, för att sedan kunna genomföra konsultationer med ”målgruppen för det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning”. Processförarna ska med andra ord ”ge en röst åt socialt utestängda och segregerade”. Under året har tio konsultationer gjorts på tio orter.

Övriga pengar delas ut i bidrag till andra hugade spekulanter, bland dem den socialdemokratiska tankesmedjan Arena Idé, Institutet för Framtidsstudier, Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende (RFHL) och organisationen Verdandi, för konferenser, seminarier och skrifter, samt för en teaterpjäs om socialt marginaliserade och en fotoutställning med hemlösa. Pr-byrån Geelmuyden–Kiese har hållit i marknadsföringen.

Den 25 oktober i år kröntes kampanjåret med den stora kraftsamlingen: 21 landshövdingar skulle samtidigt  vara uppkopplade i länskonferenser i lika många Folkets hus landet runt. ”I sig ett fenomen”, som projektledaren Elisabet Reslegård uttryckte saken, även om nio av de 21 länskonferenserna fick ställas in på grund av bristande intresse.

På EU-nivå har det bland annat ordnats ett konstprojekt och en låttävling – Music against poverty – där vinnaren får sitt bidrag uppspelat under de europeiska utvecklingsdagarna i Bryssel. Allt planerat, organiserat och genomfört av en rad organisationer inom den sociala ekonomin.

Trots krafttagen verkar ingen av de inblandade aktörerna räkna med att insatserna verkligen ska få några effekter.

Sonja Wallbom på EAPN Sverige är rakt på sak:

– Det är klart att det här inte kommer att förändra fattigdomen ett endaste smack.

Men hur arbetar ni för att pengarna ska komma dem som är mest utsatta till del?

– Det funkar inte så, pengarna går inte till folks fickor utan det handlar om att öka medvetenheten om utanförskapets villkor.

Hur vet man då när man lyckats, om målet för året har uppfyllts? Kommer fattigdomen att minska?

– Nej, det är klart att vi inte kommer att se, nu ska vi inte vara naiva, säger Sonja Wallbom.

Kampanjåret handlar alltså inte om att hjälpa fattiga, utan om att uppmärksamma, öka medvetenhet, belysa problematik, skapa dialog. Mer precist handlar målen, som har tagits fram av Nätverket mot Socialt Utanförskap och regeringens Brukardelegation, om tre saker.

För det första ska kunskaps- och opinionsbildning medvetandegöra allmänhet, politiker och beslutsfattare, lokalt och nationellt, om fattigdom och social utestängning. För det andra ska frivilligorganisationer och det civila samhället mobiliseras och få stöd för att uppmärksamma kampen mot fattigdom och social utestängning. På detta sätt är det tänkt att man ger berörda människorna en röst och möjlighet att ta sig ur fattigdom och utanförskap, vilket är det tredje målet.

Aktiviteterna ska enligt ESF-rådet också kommunicera tre budskap: ”Din attityd gör skillnad”, ”Vi kan bara vinna kampen tillsammans” och ”EU och frivilligorganisationerna står upp tillsammans för ett mer socialt Europa.”

Så hur utvärderar man att målen är uppfyllda? Hur mäter man till exempel ett medvetandegörande? Carina Redtzer som är ansvarig för året på SENSUS försäkrar att man tänkt på den saken:

– Det kommer förstås att vara utvärderingar in absurdum, så är det ju med kommissionen.

Christian Råbergh på ESF-rådet menar att det handlar om opinionsbildning och ”det vet ju ni som arbetar med sådant att det är lite svårt att mäta”.

Jag ställer samma fråga till Somar al Naher som ansvarar för den seminarieserie som Arena fått bidrag för att hålla. Vid varje tillfälle ska en person ”som bor i ett område där segregationen är mest påtaglig höras”.

Vad är syftet med seminarierna?

– Att synliggöra maktrelationerna.

Vilken effekt ska det få?

– Att berätta en annan berättelse.

Men vad är syftet?

– Att se hur de berättelserna påverkar beslutsordningen.

Hur då?

– I slutänden handlar det väl om att synliggöra en maktstruktur.

”Alla har en roll att spela”, läser jag i en informationsfolder för temaåret. ”Var kreativ och arrangera egna aktiviteter.” Helt utan processförarutbildning ger jag mig därför ut i hopp om att ge röst åt någon som inte hörs eller syns i den politiska debatten.

Matte, som jag träffar på Sergels torg, är hemlös sedan åtta år tillbaka. Han tycker att det borde byggas billiga hyresrätter.

Men vad säger han om en fotoutställning med hemlösa, utbildning av processförare, en landshövdingakonferens eller en musiktävling med låtar om fattigdom – kan det vara något?

– Pengar till ideella organisationer, visst, men vad får vi?

– De skulle sluta tjattra och göra något konkret i stället. En fotoutställning, vad hjälper det oss?

Inte heller den försäljare av Situation Stockholm som jag möter vid T-centralen har hört talas om att just detta år vigts åt fattigdom och social utsatthet.

Han har en annan förklaring till de ivriga satsningarna mot fattigdom:

– Frågan är väl om de vill få bort den? Det här är ju en industri som omsätter flera miljoner kronor om året. Skulle den försvinna skulle ju hundratals personer förlora jobbet.