Jan Eliasson är besviken över hur tortyroffren Kristyana Valcheva och Ashraf El-Hagoug hånades av diktaturer i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Geneve. Men det är inte rådets konstruktion det är fel på, menar han. Paulina Neuding har intervjuat huvudarkitekten bakom FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Hur reagerade du när du läste i Neo om hur tortyroffren Kristyana Valcheva och Ashraf El-Hagoug behandlades av flera diktaturer i FN:s råd för mänskliga rättigheter?

– Med stor besvikelse. Behandlingen av dem är oförenlig med andan i den resolution om rådet som antogs i FN:s generalförsamling under mitt ordförandeskap.

Behövs rådet trots att flera diktaturer är med och sätter sin prägel på arbetet?

– Ja, det behövs i högsta grad. I mars 2006 var rådets föregångare, FN:s kommission för mänskliga rättigheter, helt diskrediterad. Hade inte rådet då skapats kunde FN ha varit helt utan instrument för att driva arbetet för mänskliga rättigheter (MR).

När rådet var nytt menade du att det var befogat att tala om en nystart för FN:s arbete för MR. Bland annat nämnde du att förbrytarstater nu kan uteslutas efter en omröstning i generalförsamlingen. Denna är dock full av diktaturer, så det är väl ingen överraskning att inget land ännu har uteslutits?

– Självklart visste vi att uteslutningsmöjligheten var en sista utväg för att reagera mot stater som bröt mot MR-konventionerna. Samtidigt var det viktigt att tydligt visa att medlemskap bygger på MR-efterlevnad.

Rådet har haft en fixering vid Israel – lever det upp till kraven på opartiskhet?

– Det är olyckligt med ensidighet i allt MR-arbete. Tyvärr sammanföll rådets tillkomst med Israels massiva bombningar av Libanon 2006. Dessa väckte starka reaktioner över hela världen. Dessutom finns en djup och utbredd frustration över Israels bosättningar och behandling av palestinier på ockuperat område. Överhuvudtaget är den olösta Israel–Palestinakonflikten det infekterade såret i internationell politik.

– Helt uppenbart finns det andra MR-frågor och landsituationer som förtjänar starkare uppmärksamhet och tydliga reaktioner från MR-rådet.

Givet facit över rådets arbete sedan 2006 – är det något du hade gjort annorlunda när du ledde förhandlingarna kring den resolution som ligger till grund för dess arbete?

– Knappast – dynamiken i förhandlingen mellan FN:s medlemsstater var sådan att resolutionen 2006 återspeglade vad som var möjligt att få igenom. Låt oss också komma ihåg att resolutionens text är en sak och medlemsstaternas efterlevnad en annan.

Vilka slutsatser bör demokratierna i FN dra av facit över rådets arbete?

– Demokratierna bör arbeta mer aktivt i rådet. Det är glädjande att USA till slut valde att ansluta sig. Mina amerikanska vänner säger att de fått gehör för ganska mycket sedan de tillträdde.

– När det gäller EU-länderna skulle jag vilja se en mer kraftfull och till och med färgstark politik. Alldeles för ofta enas EU-länderna om ganska lama texter som läses upp av ordförandelandet å EU:s vägnar. MR-rådet bör vara ett forum där engagemanget för mänskliga rättigheter präglas av passion och medkänsla, även i internationell politik.

Paulina Neuding