I förrgår efterlyste vi liberala riksdagskandidater för oss partipolitiskt obundna ideologiväljare. Tipsen började omedelbart hagla in, och vi fortsätter idag med 2006 års stora liberala hopp, Centerns Fredrick Federley.

För mig har frågan om min rätt att bestämma över mig själv alltid varit central. Vi är många liberaler som talar om ekonomi och system. Allt för få är vi som faktiskt lyfter debatten kring moraliserande lagar, förordningar och myndigheter som ska tillrättalägga våra liv.

I samma takt som staten styr upp hur mycket vi ska röra oss, vad vi ska äta, under vilka förutsättningar vi får ha sex, reglerar i ett monopol vart vi får köpa vårt vin och omyndigförklarar oss (eller är girig) när den själv har patent på spel så förlorar vi som enskilda människor av vår frihet.

Den goda intentionen har upphöjts till ett grundläggande värde i likhet med mänskliga rättigheter och demokrati och kan i dag ursäkta det mesta. I en tid som borde vara upplyst 2010 så är Systembolaget fortfarande ett ohotat monopol. Samma goda intentioner och samma retorik rättfärdigar nu att barn i skolorna drogtestas.

Vi anses inte vara kapabla att ansvara för våra egna handlingar vilket gör att samhället också har förbjudit oss att inta så kallade droger trots att en del anses ha mer begränsad skada än koffein. I debatten om droger är det inte människor som far illa eller missbruk som är det intressanta, samhällsdebatten fokuseras på huruvida du begått ett lagbrott.

Jag ska inte lägga en dimridå som säger att jag kan rätta till allt detta på egen hand. Men det behövs röster i riksdagen som vågar lyfta dessa perspektiv. Den ekonomiska liberalismen är i stor utsträckning erkänd men den enskildes rätt att fatta beslut om sin egen vardag, livsföring och bära ansvar är helt borta ur debatten.

I samma stund som vi lyfter ansvar för från medborgaren och lägger det i politikens knä så har vi också tagit en del av individens livsutrymme. Det är begränsningar som vi i många fall inte tänker på, eller kanske inte ens vill utnyttja, men som ändå fråntar oss friheter som borde komma med en individs fulla bemyndigande.

Om jag så inte kan ro hem hela denna debatt så hoppas jag åtminstone kunna föra fram dessa perspektiv för att utvecklingen och våra liv inte helt ska hamna i händerna på den allt jämnt populära sociala ingenjörskonsten.

Fredrick Federley,

Riksdagskandidat (C), Stockholms stad.

Johan kommenterar: Han för in smala men symboliskt laddade frågor. Det är bra att någon gör det också, även om jag är osäker på vilken faktisk effekt det får. Jag gillar ansatsen, även om jag personligen inte brinner jättemycket för den sortens frågor. Uppskattar verkligen att han tar upp problemet med att goda intentioner tenderar ursäkta även de mest obehagliga förslag. Det där är ett reellt problem i svensk debatt, och vi vet alla vad vägen till helvetet är stenlagd med.

Mattias kommenterar: Jag känner Fredrick Federley som en av de modigaste och mest självständigt tänkande personerna i partipolitiken. Han var det självklara valet för Stockholmsliberaler 2006, men underminerade mycket av välviljan genom att trots starka reservationer rösta för FRA-lagen 2008. Betonandet av personliga friheter känns som en helrätt och ärligt menad utgångspunkt. Och i skarp polemik med min kollega skulle jag inte kalla sådana frågor smala. Så sent som igår upptäcktes 72 nya dödsoffer i kriget mot knarket i Mexico. Förbudet göder terrorister och organiserad brottslighet globalt och översvämmar västvärldens rättsapparater. För att bara ta en fråga.