I senaste numret av Neo skriver nationalekonomen och EMU-motståndaren Erik Lakomaa att den gemensamma valutan utgör ett hinder för Greklands ekonomiska återhämtning. Nu får han mothugg av Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster.

Den europeiska finanskrisen beskrivs i många svenska tidningar på ett skruvad och helt vilseledande sätt. I Neos nummer på detta tema återfinns denna snedsyn framförallt i Erik Lakomaas artikel om Euron och Grekland. Den som skrapar på ytan upptäcker något helt annat: Det finns egentligen inte någon Eurokris. Tvärtom tvingar euron fram reformer som sedan länge varit nödvändiga, vilket alltid har varit ett av de starkaste argumenten för en gemensam valuta.

Det är ett vanligt missförstånd att Euron skulle tvinga medlemsländer att rädda den som inte sköter sina statsfinanser. Under normala omständigheter finns det inga hinder mot att låta ett euro-land gå i konkurs och därmed avskräcka långivare från att låna ut mer tills landet har sanerat sina finanser.

Utmaningen för ECB och EU i dagsläget är i stället att det pågår en bankkris. Många banker sitter på många dåliga lån, varav en del till Grekland. En centralbanks tydliga uppgift är att värna stabiliteten i det finansiella systemet. För detta ändamål är det ibland befogat att köpa obligationer med sämre kreditrisk. När Federal Reserve i USA köpte företagsobligationer påstod ingen att det var något fel på dollarn som valuta. När ECB indirekt köper grekiska statsobligationer sköter den således sin uppgift på precis samma sätt som centralbanker ofta gör, och skall kunna göra, under en pågående bankkris.

För uppgiften att värna finansiell stabilitet har ECB obegränsade muskler. När Europeiska banker är konsoliderade, och om Grekland inte lyckats sanera sin ekonomi tillräckligt, så kan bedömningen bli att landet borde tillåtas gå i konkurs. I så fall gör ECB en kreditförlust som minskar de stora vinster som ECB normalt gör, och därmed minskar utdelningen till medlemsländerna. Där finns inget katastrofscenario.

Eftersom euroländer mycket väl kan tillåtas gå i konkurs (men inte just under en pågående bankkris) är inte heller stabilitetspakten ett helt nödvändigt villkor för att euron skall fungera. Men det är naturligtvis ändå bra att krisen driver fram starkare sanktioner, till exempel att EU kan innehålla utbetalningar till länder som under goda tider har för stora underskott.

Utan Euron skulle åtskilliga länder skyla över sina tillväxtproblem med en ständigt fallande valuta. Nu tvingas de i stället till sedan länge nödvändiga reformer. När Sverige betedde sig som Grekland under 1970- och 1980-talet ökade reallöner inte alls. Precis som i Grekland ledde försöket med en fast växelkurs utan reformer ganska snabbt till en ohållbar situation. Men 1990-talskris och de reformer som föddes har producerat 35-procentiga reallöneökningar sedan dess. Precis som för Sverige kan chockterapin visa sig bli en välsignelse för Grekland och andra europeiska länder.

Stefan Fölster